Fullpackat i Sölvesborgs småbåtshamn när Åkesson höll tredje ...

More documents

Recommendations

Info

4 | SDU SDU-kongressen: SD-Kuriren 101 September 2012 www.sverigedemokraterna.se Gustav Kasselstrand omvald som förbundsordförande Första helgen i september gick Sverigedemokratisk Ungdoms årliga kongress av stapeln. Arrangör var i år SDU Väst, ett av de största och medlemsrikaste distrikten, och tillställningen ägde rum i Dals-Rostock i Melleruds kommun i Dalsland och samlade uppåt 80 ungsvenskar från hela landet. DU VÄST VISADE sig vara utmärkta arrangörer och förutom att själva årsmötet avlöpte smidigt förekom flera intressanta och givande inslag såsom en guidad kulturhistorisk rundvandring i den slående vackra naturen runt Kroppefjäll, ett gammalt sanatorium för TBCpatienter. En nyhet för året var de framtida traditionella SDU-spelen, där förbundets distrikt gjorde upp i en rad traditionella tävlingar och lekar såsom säckhoppning, draga oxe och den utmattande stafetten Idioten. Efter en jämn tävling kunde SDU Stockholm koras till vinnare. 80 procent för Kasselstrand Vi var många som hade sett fram emot en helg fullspäckad av spännande styrelseval, politiska diskussioner, aktiviteter och trevligt samkväm. Man kan utan överdrift säga att högt ställda förväntningar uppfylldes. Trots att tiden var mycket knapp mot slutet av kongressen på söndagseftermiddagen antogs samtliga förslag till politiska program som lagts fram av förbundsstyrelsen. Detta innebär nu att SDU har breddat sin politiska profil ytterligare. Vi har skarpa förslag på samtliga politiska områden, vi tar ställning i fler frågor än någonsin och vi har utvecklat och fördjupat våra resonemang. Vi är Sveriges mest politiska ungdomsförbund! En given höjdpunkt under helgen var valet av ny förbundsstyrelse. Det var sedan tidig vår känt att det fanns två aspiranter på posten som förbundsordförande. Dels den sittande förbundsordföranden Gustav Kasselstrand, som hela tiden varit tydlig med att han ämnar fortsätta, dels utmanaren Paula Bieler. Vid lunchtid på lördagen stod det klart att Gustav erhållit cirka 80 procent av kongressombudens röster och därmed omvalts till förbundsordförande. Märkbart rörd och tagen av stunden tackade han sina förbundskamrater för förtroendet. Han vädjade till de som valt att inte rösta på honom om att få en ny chans att under det kommande året vinna deras förtroende. Stort antal nomineringar Han manade också till samling och enighet i förbundet och påminde om att de verkliga motståndarna är den nuvarande politiska utvecklingen och de andra partier och förbund som inte arbetar för Sveriges väl. Gustav Kasselstrand talar som ny förbundsordförande. Foto: SDU Även William Hahne blev omvald som vice förbundsordförande och stärkte motivationen inför kommande verksamhetsår genom att hålla ett inspirerande brandtal om hur hans starka fosterlandskärlek får honom att arbeta hårt för SDU och att detta är en minst lika stark drivkraft som att förbundet har de bästa sakpolitiska ställningstagandena. Givet det stora antalet nomineringar och kandidaturer till förbundsstyrelsen bjöd årets kongress på störst konkurrens om posterna i förbundets historia. Inte bara i valet av förbundsordförande, utan på post efter post fanns det flera intressenter. Till och med revisorssuppleanterna valdes efter slutna omröstningar. Därutöver var talarlistorna generellt långa och många delegater deltog flitigt i debatten. Interndemokratin blomstrade under kongressen. Detta ska ses som ett tecken på ett växande förbund där fler och fler vill engagera sig och arbeta för att förbundet ska uppnå nya framgångar. SDU betyder mycket Med tanke på den hårda konkurrensen och den delvis spända stämningen kändes det på förhand inte helt omöjligt att hårda ord skulle komma att utväxlas mellan de båda ordförandekandidaternas anhängare. Den profetian visade sig bli sann. Generellt hölls en lämplig nivå på diskussionerna, men de flesta kan nog vara överens om att vissa påhopp, om än yttrade under stor press och i stridens hetta, inte var fullt acceptabla. Nu visar vi oss trots allt förlåtande och förstående och lägger detta bakom oss och blickar framåt i en anda av samarbete och samförstånd präglad av att vi alla är förbundsvänner. När så hela den nya förbunds- styrelsen blivit vald höll Gustav ett medryckande kongresstal (hela talet finns på sdu.nu) där han berömde samtliga ungsvenskar för ett aktivt och händelserikt verksamhetsår. Han berättade också på ett personligt sätt hur politik inte alltid är ”showbusiness”. Det gångna året har bjudit på såväl toppar som dalar, men de ljusa stunderna skiner upp de mörkare. Han avslöjade inlevelsefullt att han förstått under året att SDU betyder så mycket mer för honom än han själv trott. EU-kritiskt och Europa-vänligt Gustav målade under talet upp sin politiska vision för SDU. Med det annalkande valet till Europaparlamentet är det hög tid att dra igång valrörelsen. Det är dags att ytterligare fördjupa förbundets internationella samarbeten och lyfta fram sverigedemokratisk Europa-politik. För att partiet ska lyckas i valet är det av stor vikt att folket vet att Den nyvalda förbundsstyrelsen Förbundsordförande Gustav Kasselstrand, Stockholm Vice förbundsordförande William Hahne, Stockholm Andre vice förbundsordförande Jonas Andersson, Linköping Övriga ledamöter Stefan Lundkvist, Uppsala Malte Holm, Stockholm Cassandra Sundin, Sundsvall Joakim Isheden, Stockholm Suppleanter Sofia Hanson, Härryda Kim Fredriksson, Eskilstuna Amanda Andersson, Kil Dennis Dioukarev, Göteborg Den nyvalda förbundsstyrelsen på en bild. Foto: SDU Sverigedemokraterna är ett EUkritiskt och Europa-vänligt parti och framför allt varför. Väl i Europaparlamentet behövs en europeisk plattform för att kunna uträtta något på riktigt. SDU vill vara med och bygga den nya, EU-kritiska, Europa-vänliga och på riktigt demokratiska rörelsen. Vi vill se en politik för nationernas Europa. Situationen i dagens Europa vittnar mer än någonsin om behovet av starka, självständiga nationalstater och ökat folkligt inflytande. Gustav talade också om utrikespolitik och förklarade att det går hand i hand med vår svenska nationalism och fosterlandskärlek att principiellt även tillerkänna alla andra folk en egen nationalstat. Det kommer av praktiska skäl inte alltid att vara genomförbart, men är en viktig grundprincip för en förbundets utrikespolitik. Vi blickar framåt! Han förklarade att han ser det som viktigt att stärka den interna kommunikationen och ökad dialog med distrikt, lokalavdelningar och medlemmar. SDU är en stor organisation och att uppnå perfekt kommunikation är svårt, men utvecklingen går i rätt riktning. På ett pedagogiskt sätt jämförde han vänsterpolitik, högerpolitik och sverigedemokrati och gjorde sannolikt känslan än starkare hos de församlade att de valt rätt när de gick med i SDU. Vi tittar inte åt höger, vi tittar inte åt vänster, vi blickar framåt! < Joakim Isheden & Malte Holm SDU
www.sverigedemokraterna.se SD-Kuriren 101 September 2012 Sverige/Utrikes | 5 DEBATT: Överstatlig asyl- och flyktingpolitik med Dublin II? I december ska alla delar av EU:s så kallade ”asylpaket” vara färdigförhandlade. Paketet som helhet syftar till att frånta de enskilda länderna sin territoriella suveränitet beträffande vilka som ska beviljas asyl och uppehållstillstånd i landet. Besluten ska i stället tas centralt på EU-nivå. Efter tre år av vad som hoppfullt har sett ut som utsiktslösa förhandlingar kommer nu oroande signaler från Bryssel om att asylpaketet kanske ändå blir verklighet. LAND ANNAT ska Dublinförordningen ersättas med något som går under namnet Dublin II. Förordningen är hörnstenen i EU:s asylpolitik och innehåller regler för i vilket EU-land en asylsökande ska söka asyl. Grundregeln har varit att detta ska ske i det första EU-land som den asylsökande kommer till. Det ska nu ändras och Sverige är ett av de länder som driver på. Problematiskt av Wikström Dels har vi genom en prejudicerande dom i Migrationsöverdomstolen redan börjat åsidosätta Dublinförordningen och ta över asylprövningar från bland annat Grekland och pröva dessa i sak i Sverige istället för att pröva om de ska återsändas till Grekland i enlighet med Dublinförordningen. Dels heter Europaparlamentets förhandlare för en ny Dublinförordning Cecilia Wikström (FP) och har en uttalat federalistisk syn på hur EU:s framtida asyl- och flyktingpolitik bör utformas. Och som om detta inte vore illa nog är hennes skäl för att inte en federalistisk hållning de värsta tänkbara – att kraftigt öka flyktinginvandringen till EU. Så här sa Wikström i en intervju nyligen om sina intentioner: – En afghansk asylsökande som kommer till Irland har mindre än en procents chans att få stanna. Kommer han till Grekland får han inte ens asylprövningen gjord men kommer flyktingen till Belgien har han 60 procent chans att få stanna. Så kan vi inte ha det, vi är ju en union och då måste vi använda liknade kriterier. Wikströms uttalande är problematiskt på flera sätt. För det första framställer hon det som en politisk självklarhet att EU-länderna ska fråntas rätten att besluta om nivån på sin invandring. För det andra anför hon som argument för detta att EU är en union, ett argument som bara fungerar om man med union avser en vertikal federation med ett överstatligt styre i motsats till ett horisontellt mellanstatligt samarbete. För det tredje ger Wikströms åberopande av unionen utifrån en sådan underförstådd definition en fingervisning om hur utbrett det federalistiska synsättet på EU-projektet numera är bland makthavarna i Bryssel och den styrande eliten i många EU-länder. För det fjärde försöker Wikström genom sitt sätt att argumentera på ett bedrägligt sätt sälja in ett gemensamt asylsystem för flyktinginvandring till EU som vore det en rörlighet inom ramen för de fyra friheterna på EU:s inre marknad. I själva verket är det fråga om något kvalitativt helt annat. Inget hindrar Harmoniserade regler för rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer handlar om fria flöden inom unionen, mellan medlemsländerna. Det Wikström pratar om handlar i stället om personflöden från länder utanför EU till unionen. Om hennes argumentation om enhetliga regler skulle tillämpas på de någon av de övriga friheterna, exempelvis varor, då skulle inget EU-land tillåtas införa eller ta bort nationella importrestriktioner gentemot länder utanför EU. All import till EU skulle regleras centralt från Bryssel och alla EU-länder skulle tvingas köpa av EU-parlamentet beslutade kvoter av de varor som togs in till EU. EU:s flykting- och asylpolitik är på väg åt fel håll, menar artikelförfattaren. Foto: Sverigedemokraterna Att tvinga på EU-länderna centralt beslutade flyktingkvoter är ett uttryck för precis samma sorts politik, en politik som har mycket lite med frihet att göra men desto mer med tvång, föga gemensamt med en inre marknad men åtskilligt med planhushållning. Det framgår också med all önskvärd tydlighet av Wikströms resonemang att det avgörande skälet till att centralisera flyktingpolitiken är att tvinga de EU-länder att rätta in sig i ledet som hittills valt en annan väg än den av EU – inte minst då vår egen EU-kommissionär Cecilia Malmström – påbjudna. De länder som sagt nej till massinvandring och till att låta den konventionsfästa tillfälliga asylrätten förvandlas till ett verktyg för permanent migration. Dessa länder ska med Dublin II nu förmås att ”ta sitt ansvar”. Av Wikströms svar på frågan om vilka de mest påtagliga förändringarna med Dublin II blir, framgår det att det är Sverige hon ser som förebild för den nya förordningen. – Vi har till exempel definierat familj på ett mer generöst sätt, hur människor med särskilda behov ska tas emot, regler för ensamkommande barn och att ingen ska behöva sitta inlåst i förvar längre än max tre månader. Det är stora förbättringar. [...] I framtiden ska det inte spela någon större roll om du kommer till Sverige eller till Grekland. Du ska bemötas på samma anständiga sätt överallt. De som ställt i utsikt att en EUcentralisering skulle innebära att svenska politiker tvingas överge dagens ansvarslösa invandringspolitik och börja bedriva en mer restriktiv dito blir därför troligen gruvligt besvikna. Dessutom får flertalet regler av denna typ i Dublin II karaktären av ett golv, inte ett tak. En icke-fråga? Eftersom ett tiotal länder ska tvingas upp till ett väsentligt högre flyktingmottagande men inget land tvingas ned blir den sammantagna effekten att antalet flyktingar i EU totalt ökar. EU:s inre marknad och Schengensamarbetet möjliggör sedan sekundärt att fler kan söka sig till länder med utbyggd skattefinansierad välfärd och generösa bidragssystem som Sverige. Man måste också räkna med att antalet illegala invandrare i Europa ökar när den totala flyktinginvandringen gör det och att möjligheterna till inomeuropeisk rörlighet medför att den ökningen kommer att märkas särskilt tydligt i länder som Sverige med generösa regler för illegala. Wikströms tal om ett anständigt bemötande tycks vara begränsat till flyktingar och inte gälla medlemsländernas medborgare, i synnerhet inte i de länder för vilka Dublin II innebär en kraftigt ökad flyktinginvandring, En folkmajoritet i EU-länderna är därtill allmänt kritiska till att mer makt flyttas från de nationella parlamenten till Bryssel och de flesta vill se en minskad flyktinginvandring, inte en ökad. Demokratisk anständighet, som att låta politiska beslut spegla folkviljan, är av allt att döma en icke-fråga för Wikström. En gemensam asylpolitik är ett av flera inslag i ett paradigmskifte för nationalstatens suveränitet i EU där medlemsländerna snart har berövats allt innehåll och bara yta och formalia återstår. En alternativ och diametralt motsatt färdväg är dock möjlig för Europa På asylpolitikens område innebär det att de medlemsländer som idag bedriver en ansvarsfull invandringspolitik inte påtvingas de övriga ländernas ansvarslösa massinvandring , att möjligheterna att på nationell nivå besluta om nivåer för flyktingmottaggande stärks – om så krävs även genom mindre tvingande skrivningar i internationella konventioner – och att Sverige och andra länder med på tok för stor invandringskostym lägger om kursen med de i dag ansvarsfulla länderna som förebildg. < Mats Dagerlind Redaktionen robert.stenkvist@sverigedemokraterna.se R O B E R T S T E N K V I S T A N A L Y S E R A R Mer pengar till historiskt arv – mindre till flumkultur! Vi har ett tungt ansvar att värna vårt kulturella, historiska och arkeologiska arv. Det är allas vår skyldighet att ge våra kommande generationer en historia och rötter till dessa generationers härkomst. Ett historielöst folk blir ett folk utan trygghet och självkänsla och kommer dessutom bli ett lätt offer för politiska manipulationer. Förutom dessa argument har människan alltid varit intresserad av sin egen historia, det visar den våg av släktforskning och de TV-program där diverse kändisar rotar i sin mer eller mindre obskyra släkthistoria. Det handlar också sålunda om vanlig rudimentär livskvalitet. Vad exakt som är vår kulturella historia, vårt kulturarv och annan typ av historia är svårt att avgöra och är kanske inga spörsmål av högre dignitet. Gränserna är suddiga och gråzonerna många, vilket på intet sätt förändrar de avgörande principerna. Rent statsekonomiskt kan dock dessa definitioner ha en viss betydelse. Vad staten skall satsa pengar på är en fråga ansvariga politiker inte kommer undan. Att staten skall satsa pengar på vårt historiska och arkeologiska arv är samtliga riksdagspartier eniga om. Blott Skolverket är av annan åsikt, vilket det visade när det för några år sedan föreslog en kraftigt minskad historieundervisning i skolan. Regeringen skrev i sin forskningsproposition 2008 på sidan 183 följande: ”Kulturens och kulturarvets betydelse för samhällsutvecklingen – såväl ur ett historiskt som ur ett samtids- och framtidsperspektiv – uppmärksammas allt mer, inte minst i fråga om individens levnadsförhållanden.” Tyvärr blandar regeringen ihop kulturen i allmänhet och kulturarvet i sin proposition. I verkligheten har det visat sig att kulturen i allmänhet får oerhört mycket mer pengar än den kultur som kan anses tillhör vårt historiska arv. Hur skall vi annars veta vilken kultur som är värdefull och vilka kulturuttryck som inte förtjänar vår uppmärksamhet? All den kultur som tillhör det vi kallar ”kulturarv” har överlevt sin tids konkurrens, annan kultur har glömts bort. Om staten öser in pengar till all slags kultur, som kanske omhuldas av vissa samhälleliga minoritetseliter, kommer vi aldrig att få ett naturligt urval av värdefull kultur. De principer som alla är överrens om i det ekonomiska livet, att misskötta eller samhällsonyttiga företag går i konkurs medan de livskraftiga blomstrar, gäller inte inom kulturområdet, märkligt nog. Dagens samhällsunderstödda kultur är vänster-liberalt influerad, det är tydligt för alla som tagit del av denna kultur. Det finns ingen direkt kulturell styrning av politiska kulturkommendanter, som Lena Adelsohn Liljeroth så riktigt har påpekat i TV. Nu spelar tillsättandet av officiellt opolitiska kulturchefer ändå en avgörande roll för vilken politisk inriktning kulturen kommer att anta. Att cheferna är officiellt opolitiska innebär inte att de är opolitiska självklart. Sverige är ett litet land där alla känner alla inom de olika moderna skråen. Skall du klättra i karriärstegen så får du självklart inte vara politiskt obekväm. Jag vill därför påstå att till stor del är regeringens och Liljeroths ”fria” kultur en chimär. En annan aspekt av den ”fria” kulturen är att inom vissa sektorer så lever kulturarbetarna på statliga eller kommunala stödpengar. Det amerikanska uttrycket follow the money är här relevant. Kulturarbetarna inom vissa sektorer vet (möjligen rent instinktivt) att de alltid kommer att få mer bidrag från vänstern i vårt land. Att nationellt sinnade regeringar driver en politisk riktad kultur är varken en framkomlig eller önskvärd väg. Det går inte att styra kulturen med politiska pekpinnar i den västliga hemisfären. Att vänstern lyckats med detta konststycke beror på att de just gått de bakvägar vi ovan beskrivit, inte att de tillsatt politiska kommendanter. Dessutom har de politiska vindarna från 60-talet spelat dem i händerna, med en hel barrikadgeneration som nu sitter på de rätta posterna. Detta är ett cirkustrick som aldrig går att göra om. Det finns sannolikt inget folkligt stöd för en sådan politik heller. Människor är trötta på att stödja politisk kultur med sina skattepengar överhuvudtaget, inte bara en viss sorts politisk kultur. Det är heller inte önskvärt att införa en kulturpolitik som liknar den gamla sovjetstatens, det torde strida mot grundläggande konservativa värderingar. – ”Men den sovjetiska kulturpolitiken var ju inte nationalistisk” kanske någon invänder. Fel! Den var oerhört nationalistisk med ett evigt tjat om ”det stora fosterländska kriget”. Vi skall självklart värna vårt kulturella, historia och arkeologiska arv. Vi skall göra det mer än i dag. Det behövs mer pengar för att skydda vårt arkeologiska arv undan vår rastlösa samhälleliga framfart. Det behövs hårdare straff för de som gör sig skyldiga till fornminnesbrott. Det behövs mer historisk undervisning i våra skolor. Dock måste övrig kultur överleva och frodas mycket mer på egna meriter. Vi kan inte via statsbidrag underhålla en stor kader av kulturarbetare där det folkliga intresset för deras värv närmar sig den absoluta nollpunkten.
Page 1 and 2: Nummer 101 | September 2012 s v e r
Page 3: www.sverigedemokraterna.se SD-Kurir
Page 7 and 8: www.sverigedemokraterna.se SD-Kurir

Fullpackat i Sölvesborgs småbåtshamn när Åkesson höll tredje ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?