Strålskyddsnytt nr. 1-2006 - the Centre for Radiation Protection ...
Strålskyddsnytt nr. 1-2006 - the Centre for Radiation Protection ...
Strålskyddsnytt nr. 1-2006 - the Centre for Radiation Protection ...
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl<br />
– mätning och dosberäkning<br />
Det radioaktiva nedfallet i Sverige<br />
efter Tjernobylolyckan mättes<br />
främst med SSI:s fasta mätstationer,<br />
FOA:s luftfi lterstationer,<br />
SGAB:s fl ygspektrometer och<br />
FOA:s fältgammaspektrometer.<br />
Mätdata användes för att beräkna<br />
stråldosen till befolkningen<br />
från det radioaktiva molnet, från<br />
inandning av radioaktiva ämnen<br />
i luften och från de radioaktiva<br />
ämnena på marken.<br />
SSI:s fasta mätstationer<br />
När Tjernobylolyckan inträffade var<br />
svensk strålskyddsberedskap i<strong>nr</strong>iktad<br />
mot kärnvapennedfall och olyckor i<br />
svenska reaktorer. Den civila och militära<br />
beredskapen använde mätinstrumentet<br />
Intensimeter 21 som bara gav<br />
utslag vid höga strålnivåer och inte<br />
reagerade på de relativt låga nivåerna<br />
från nedfallet från Tjernobyl. Sålunda<br />
kunde varken kommuner, länsstyrelser<br />
eller militären mäta några förändringar<br />
i strålnivån under olyckan.<br />
De mätinstrument som kom till<br />
bruk var avsedda för andra mätningar,<br />
men genom improvisation kunde mätmetoderna<br />
snabbt anpassas till stundens<br />
behov. Hade olyckan skett några<br />
år senare är det dock inte säkert att<br />
nedfallet hade kunnat mätas i samma<br />
utsträckning, eftersom mätsystemen<br />
var på väg att läggas ner. Viktigast var<br />
SSI:s fasta mätstationer, FOA:s luftfi lterstationer,<br />
SGAB:s fl ygspektrometer<br />
och FOA:s fältgammaspektrometer.<br />
Till detta kom laboratoriemätningar<br />
av prover som utfördes av universitet,<br />
kärnkraftverk och företag.<br />
SSI:s 25 fasta gammamätstationer<br />
sattes upp 1959 för att registrera<br />
nedfallet efter stormakternas bombprov<br />
i atmosfären. Efter det partiella<br />
provstoppsavtalet 1963 betraktades<br />
mätstationerna som mindre viktiga,<br />
så underhållet prioriterades ner och<br />
deras framtida existens diskuterades.<br />
I april 1986 var fem stationer ur drift,<br />
däribland den på Gotland. Mätstationen<br />
vid Ölands södra udde var det första<br />
instrument i väst som registrerade<br />
strålningen från Tjernobyl.<br />
12 <strong>Strålskyddsnytt</strong> 1/<strong>2006</strong><br />
Stationen i Umeå registrerade<br />
högst dostillskott, 1,02 mSv under<br />
1986, vilket är dosen till en person<br />
som vistas utomhus hela året. Vid de<br />
fl esta stationer blev dostillskottet lägre<br />
än 0,1 mSv. Medelvärdet 1986 för de<br />
18 mätstationerna som var i funktion<br />
hela året var 0,19 mSv i dostillskott.<br />
FOA:s luftfilterstationer<br />
FOA:s luftfi lterstationer studerade de<br />
radioaktiva ämnena i nedfall från de<br />
atmosfäriska kärnvapenproven. Stora<br />
fl äktar sög 1 000 kubikmeter luft<br />
per timme genom glasfi berfi lter. Filtren<br />
skickades till analyslaboratoriet<br />
i Stockholm där de mättes med högupplösande<br />
gammaspektrometri. Metoden<br />
mätte mycket låga halter, men<br />
med viss tidsfördröjning.<br />
1986 fanns FOA-stationer i Ljungbyhed,<br />
Göteborg, Grindsjön,<br />
Stockholm, Östersund, Umeå<br />
och Kiruna. Stationen i Stockholm<br />
gav det första mätvärdet<br />
som visade vilka radioaktiva<br />
ämnen som fanns i Tjernobylmolnet.<br />
Genom analys av stationernas<br />
luftfi lter erhölls en<br />
bild av halter och tidsförlopp<br />
på de sju platserna.<br />
Ur mätdata beräknades<br />
stråldosen till befolkningen<br />
från radioaktiva partiklar i<br />
luften (inhalationsdos och<br />
molndos). Ett problem var att<br />
gas<strong>for</strong>miga radioaktiva ämnen<br />
inte fastnade i fi ltret och<br />
därför inte kunde mätas. Vid<br />
anläggningarna i Studsvik och<br />
Forsmark användes istället insamling<br />
med kolfi lter där det<br />
kunde konstateras att mängden<br />
gas<strong>for</strong>mig jod var ungefär fem<br />
gånger större än jod bundet<br />
till partiklar. Dosberäkningarna<br />
korrigerades för detta.<br />
För Stockholm beräknades<br />
summan av inhalationsdosen<br />
och stråldosen från molnet till<br />
0,016 mSv, där den dominerande<br />
delen kom från inhalation.<br />
Medeldosen till Sveriges<br />
befolkning från inandat radioaktivt<br />
material beräknades till<br />
0,01 mSv.<br />
SGAB:s flygmätningar<br />
Sveriges Geologiska AB (SGAB) hade<br />
1986 en gammaspektrometer för fl ygburen<br />
uranletning. De erbjöd sin hjälp<br />
till SSI den 30 april. Gammaspektrometern,<br />
en 16,8 liters NaI(Tl)-kristall<br />
med mångkanalsanalysator kunde<br />
monteras på två dagar. Den 2 maj<br />
påbörjades fl ygmätningar sydväst om<br />
Gävle. Flygningarna måste ske med<br />
stort avstånd mellan fl ygstråken för<br />
att få mätdata från hela landet inom<br />
rimlig tid. Flygningarna gjordes i huvudsak<br />
i ost-västlig riktning över Sverige<br />
med 50 km mellan fl ygstråken.<br />
Den 15 maj hade SGAB täckt Sverige<br />
upp till Umeälven och då gjordes<br />
den första översiktliga beläggningskartan.<br />
Samtidigt visade SGAB:s bilburna<br />
mätningar i Norrland att det<br />
nästan inte fanns någon beläggning<br />
norr om Skellefteälven. Efter detta<br />
förtätades fl ygmätningarna i de områden<br />
där nedfallet var kraftigt. Kompletterande<br />
mätningar utfördes 1987,<br />
1988 och 1989.<br />
Cesiumbeläggning i Sverige efter<br />
Tjernobyl-olyckan
Change language