Session 2b. Föroreningar i innemiljön

Dalen, Hammarby sjöstad, Moderna museet – vad har
vi lärt?
Kjell Andersson
Vilka erfarenheter kan man dra från olika problemobjekt?
Har erfarenheterna lett till ny kunskap och åtgärder för att
förhindra att problem upprepas?
Innebär dagens byggmetoder och trender att vi kommer att få
nya problemobjekt i framtiden?
Bakgrund
När Ludde Nordqvist på 30-talet reste runt och gjorde radioreportage om
dåtidens svenska bostadsmiljöer väckte det berättigad uppmärksamhet och
bidrog till ökad medvetenhet om brister i boendemiljön för den fattigare
delen av befolkningen. Ludde beskrev miljöer med trångboddhet och
ohygieniska förhållanden som utgjorde grogrund för olika sjukdomar, däribland
tuberkulos. Genom ett omfattande politiskt reformarbete, vari ingår
den stora miljonprogramssatsningen på 60-70-talen, lyckades man i stor
utsträckning få bort trångboddheten och kraftigt förbättra de hygieniska
förhållandena. I dagsläget har i stort sett alla hus tillgång till såväl rinnande
varmt och kallt vatten som bad och dusch och bostäderna är rymliga.
Trots dessa positiva fakta har vi de senaste 30-åren överhopats av massmediala
budskap om dåliga innemiljöer och man har myntat begrepp som
”sjuka hus”. Många hänför sina symtom till innemiljön på arbetsplatser
och i bostäder och det finns studier som talar för att cirka en miljon
människor i Sverige uppger sig ha åtminstone ett innemiljörelaterat symtom.
Detta har gällt många olika typer av miljöer och berört såväl bostäder,
skolor och daghem som kontorsbyggnader, sjukhus och museer. En riskskattning
som utfördes av en WHO-arbetsgrupp på 80-talet pekade på att
upp till 30 % av nybyggda eller ombyggda byggnader hade brister som
medförde klagomål från brukarna.
Redan på 1970-talet förekom klagomål på innemiljön i främst daghem och
skolor och omfattande utredningar initierades. Massmedia fokuserade på
formaldehyd som förklarande faktor men det blev allt mer uppenbart att
orsakerna till problemen var multifaktoriella. Oljekrisen på 70-talet
10