Att försvinna ner i någon annans minne - Patrik Bergner

-37-
SONEN
Nu räcker det, mor, nu måste jag få koncentrera mig.
MODERN
Förlåt mig. Det var inte meningen.
Snälla mor, knip igen.
SONEN
MODERN
Men hur är det fatt? Du verkar så beklämd. Var det den där besökaren?
Lilla gubben, du ska inte ta så illa vid dig. Du ska bara vara dig själv.
Men berätta, vad är det nu för spännande flicka du bjudit? Du kan berätta
för mig. Vi känner ju varandra. Vad roligt för dig, verkligen något så
hemskt roligt, älskade ponken.
Inte ponken.
SONEN
MODERN
Förlåt. Ska du gifta dig med henne? Kanske? Det tycker jag, det skulle
vara så trevligt. Jag vet inte men jag tycker definitivt att hon verkar vara
något för dig och om det nu är så att du frågar mig vad jag tycker så svarar
jag att Bara du blir lycklig, det är det viktigaste för din far och mig -
som alltså är din mor - bara du blir lycklig. Gift dig med henne. Det kan
du väl?
Gråter.
För någon annan lär det aldrig bli, det börjar jag förstå nu.
Snyter sig i handen.
Säg inte emot -
Torkar av handen i håret, för att göra håret vackrare. Allt med stor ansträngning;
hennes muskler är veka.
- För jag vet.
Ska vi göra något tills hon kommer, den söta rara vännen? Innan hon...
att vi, vill du kanske..? Lite? Bara lite... av det vi gjorde förra gången?