Att försvinna ner i någon annans minne - Patrik Bergner

-10-
hemifrån. Jag tycker det verkar som om du inte var riktigt säker: Få se,
ska jag överge dem, jo, jag tror det, nej förresten, jag tror inte det, vad
skulle Robban då ta sig till, då skulle ju han bli tvungen att stanna kvar
och ta hand om far och mor, det är nog lika bra att jag inte flyttar så är vi
två som tar hand om dem -
Försöker avbryta.
BRODERN
SONEN
- nej förresten, jag sticker, han får ta hand om dem själv, det gör han så
bra, jag prövar min lycka i Stora Staden och hamnar på första sidan med
något jävla genombrott och blir den nye avantgardistiske konstnären som
alla vill ha en litografi av.
Robban, för det första...
BRODERN
SONEN
Jo, jag stannar, Robban kanske också vill måla lite, det sade han faktiskt
om jag tänker efter, eller nej förresten, han gillar ju far och mor och de
kommer bra överens med honom också, så det går nog bra... men det är
nog bäst jag behåller nyckeln, för om det dyker upp något riktigt olägligt
tillfälle där jag kan hälsa på, kanske just då när han kanske ska bjuda någon
på middag, om en halvtimme... klockan -
Slår en blick på klockan.
- åtta, då är det säkert bäst att ha en egen nyckel kvar och dessutom är det
en slags trygghet, inte sant?, att behålla fars och mors gamla nyckel och
låta den bränna i kavajfickan eller vad det är du har på dig, och ständigt
påminna om att det finns ett hem där borta; jag ringer på först, ingen
svarar, då kliver jag bara på för jag har ju min egen nyckel, mig håller
man inte ute från det hem jag sket i för tjugosex år sedan och alla brev
jag skrev och all post jag har skickat, paketen kring jul, oj, oj, oj, verkligen
öste över dem, tack så mycket och far och mor som undrade "Lever
han överhuvudtaget, den lille klimpen?" och påskkort och flyttkort som
ändå är gratis, men jag vill inte ha med dem där småstadsborna att göra,