Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
infördes år 1983 till att förbättra industrins virkesförsörjning.
Milj m3sk
100
90
80
70
60
50
40
30
20
10
0
1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1988 1989 1990
86
Avv+nettoimp
Tillväxt
Figur 3.5.5.10-2. Avverkning och nettoimport av rundvirke samt tillväxt i hela landet 1980-199. (Riksskogstaxeringen
och Skogsstyrelsen 2001).
När man nu i efterhand ser hela bilden av alla de ändringar i lagstiftning, statligt stöd etc. som
gjordes under 1980-talet kan man ställa sig en berättigad fråga om hur effektivt dessa var sett
från skogsbrukets och de tillämpande myndigheternas sida. Erfarenheten visar att det tar några år
för ny lagstiftning och nya stödbestämmelser att tränga ut i praktiken. Tillfälliga bidrag – som
gallringsstödet och klenvirkesstödet – hinner då inte bli fullt kända förrän de avvecklas. På samma
sätt kan skogsägare hamna i tvivelsmål om olika företeelsers betydelse om dessa för några år
är bidragsberättigade och sedan obligatoriska enligt lag för att om ytterligare några år bli en helt
frivillig åtgärd men ändå lika angelägen. Det sagda tar sikte på vad som skedde med skogsbruksplanerna
mellan 1980 och 1993 men gäller i lika hög grad också för röjning. Stabilitet över tiden
gynnar förtroendet både för politiken och själva saken.
3.5.5.11. Avverkning, skogsvård och naturvårdshänsyn 1980-1990
Denna tioårsperiod karaktäriseras av att alla kurvor över skogliga åtgärder pekade uppåt. Tillväxten
ökade, skogsodling och röjning likaså. Även avverkningen tog fart. De ekonomiska drivkrafterna
var sett över hela perioden starka och till dessa adderades en skogspolitik som var rustad
med flera effektiva medel. Det är nog så att 1980-talet är den period under hela 1900-talet där
skogspolitiken har haft starkast påverkan. Den översiktliga skogsinventeringen (ÖSI), som kom
att genomföras på merparten på den privata skogsmarken, gav god kunskap om skogstillstånd
och åtgärdsbehov och skogsvårdslagen pekade ut åtgärdsskyldigheter, som i flera fall kunde
stödjas med bidrag. Skogsvårdsstyrelsen kunde med sin då väl utbyggda organisation ge råd och
tillföra kunskap. Om man bortser från skogsvårdslagens avverkningsskyldighet förelåg också en
samstämmig uppfattning inom skogsbruket om det angelägna i en intensiv skogsvård och en god
skogsskötsel.
Naturvårdshänsynen låg efter i denna utveckling. Som en förutsättning för att de nya och mer
detaljerade hänsynsföreskrifterna skulle kunna efterlevas på ett ändamålsenligt sätt krävdes en
omfattande kunskapsuppbyggnad och rådgivning. Mer om detta i det följande.
I nedanstående figur redovisas hur gallringen och slutavverkningen utvecklades under den aktuella
perioden.