Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Ädellövskogens skydd har gamla traditioner i svensk lagstiftning. Redan landskapslagarna reglerade
de bärande träden i vilka bl.a. ek och bok ingick. Gustaf Vasa fullföljde traditionerna genom
att ge ut förordningar om planterhagar, senare infördes skyddet för bok och ek för kronans ändamål-
"regale". Det skyddet försvann på enskild mark helt 1830 men på häradsallmänningar först
1938!. Ekplanteringarna på Visingsö är ett annat exempel på statens intresse.
Ädellövskogarna har varit på den politiska dagordningen också flera gånger under 1900-talet. I
Skogsstyrelsens utredning, Betänkande med förslag till skogsvårdslag m.m.1946, föreslogs, med
stöd av samtliga skogsvårdsstyrelser i södra Sverige och Skogsägarföreningars Riksförbund, att
åtgärder borde vidtas för att skydda återväxt av ädla lövträd mot betesskador samt att statligt stöd
och upplysning borde komma ifråga för att gynna en positiv utveckling. Frågan fördes dock inte
upp i propositionen för 1948 års skogspolitik. Redan 1944 bildades "Sällskapet för ekodlingens
främjande" för att motverka den överavverkning av framförallt yngre ekskog, som skett under
krigsåren, inte minst som råvara till garveriindustrin. I stället för den fridlysning av ek som faktiskt
diskuterades tog Skogsstyrelsen, tillsammans med en rad organisationer bl.a. Ekfrämjandet,
fram en propagandaskrift, genomförde en inventering av skyddsvärd ek och arbetade för att stimulera
fridlysning av stora ekar. Nils Sylvén genomförde hösten 1944 en inventering i södra
Sverige av lämpliga frötäktsbestånd och ansåg att tillgången på god svensk ek överträffade förväntningarna.
(Ekfrämjandet 50 år 1944-94, 1994)
3.5.5.9. Fjällnära skogar, Rennäring/skogsbruk
Skogsbruk i fjällnära skog och skogsbruk i förhållande till rennäringens intresse hade varit på
riksdagens bord vid flera tillfällen under 1980-talet. Så behandlade riksdagen, som exempel på
detta, i december 1984 ett flertal motioner där dessa frågor hade aktualiserats. Motionsyrkandena
handlade om behovet av en ökad restriktivitet i skogsbruket i dessa områden. Till stor del hade
den oro som framkom i motionerna utlösts av att Domänverket 1982 uttryckt en avsikt att påbörja
avverkningar i skog ovanför den s.k. skogsodlingsgränsen.
Jordbruksutskottet (JoU 1984/85:20) lade ned ett stort arbete i sitt ställningstagande och gjorde
bl.a. en studieresa till Västerbottens och Norrbottens läns fjällnära skogar. I sitt ställningstagande
hänvisar utskottet till betydelsen av de då aktuella inventeringarna om dels urskog (SNV PM
1511, 1984), dels hänglavskog (Lantbruksstyrelsen meddelande 1984:4) samt uttalade att skogsbruk
i dessa inventerade områden inte borde genomföras. Vidare hänvisade utskottet till de av
Skogsstyrelsen utfärdade allmänna råden om skogsbruket hänsynstagande till rennäringen
(SKSFS 1982:2). Härefter uttalade utskottet att stor återhållsamhet borde iakttas i skogsbrukets
bedrivande i fjällnära skog. Någon lagändring ansågs inte erforderlig, men man utgick från att
Skogsstyrelsen, i samråd med andra myndigheter och organisationer, skulle vidta de åtgärder som
erfordrades. Så skedde också och Skogsstyrelsen utfärdade nya föreskrifter om hänsynstagande i
fjällnära skog och till rennäringens intresse (SKSFS 1985:3). I dessa regler infördes bl.a. begränsningar
i fråga om hyggesstorlek och hyggesplöjning, samtidigt som en obligatorisk samrådsskyldighet
med berörda samebyar infördes för större skogsägare.
Såväl Skogsstyrelsen som riksdagen bibehöll en hög aktivitet i dessa frågor. Skogsstyrelsen meddelade
1987 ytterligare begränsningsregler och riksdagen behandlade frågan varje år. 1989 ställdes
motionskrav om avverkningsstopp. Samma år uppdrog regeringen, genom jordbruksministern
Mats Hellström (s), till Skogsstyrelsen att göra en allsidig utvärdering av skogsbruket i de fjällnära
skogarna, att överväga en mer officiell avgränsning av den fjällnära skogen och att också
överväga behovet av skärpta regler i skogsvårdslagen. Eftersom arbetet skulle genomföras
skyndsamt återkom Skogsstyrelsen redan i juni 1989 med sin utredning. Ett år därefter lade
regeringen en proposition och våren 1990 beslutade riksdagen om flera ändringar i skogsvårdslagen
i syfte att endast ett återhållsamt skogsbruk skulle få bedrivas i dessa områden. Den fjällnära
skogen skulle avgränsas och flera nya regler, som skulle garantera ett mot olika intressen
hänsynsfullt skogsbruk, infördes i skogsvårdslagen.
Av den aktuella propositionen (prop. 1990/91: 3) framgick att avverkningen i den fjällnära skogen
successivt ökat under 1970-talet och början av 1980-talet. Trots detta var nettotillväxten
dubbelt så stor som avverkningen. Skogsstyrelsen konstaterade i sin utvärdering att avverkningen
under 15-års perioden före 1985 årligen varierat mellan 7 000 och 13 000 hektar. Från år 1986
84