Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Antalet anmälningar uppgick till 24 600 omfattande 35 000 hyggen med en sammanlagd areal av
208 000 hektar. Endast 3 000 anmälningar gjordes av storskogsbruket, men de omfattade merparten
av hyggesarealen.
Av anmälningarna översändes 1 270 till länsstyrelsen, vilket i 120 fall ledde till restriktioner
av något slag.
7 700 anmälningar utmynnade i rådgivning före avverkningen. I 490 fall vidtogs formella
åtgärder med stöd av skogsvårdslagen.
Skogsvårdslagsstiftningens bestämmelser om hänsyn till naturvården motiverade ändring i
136 fall.
Planerade avverkningar i strid mot bestämmelserna om skydd för den utvecklingsbara skogen
hindrades i 253 fall.
I 199 fall ändrades planerade avverkningar, som annars skulle ha stått i strid mot
ransoneringsbestämmelserna för icke utvecklingsbar skog.
I 297 fall gjordes ändringar för att tillgodose bestämmelserna om hur nöjaktig återväxt skall
erhållas.
Departementschefen tryckte i propositionen särskilt på anmälningsskyldighetens nytta för att
uppnå en god naturvård.
3.5.3.6. Naturvårdshänsyn
De hittills gällande reglerna, sedan 1975, överfördes i den nya lagen men förändrades i flera avseenden.
Dels gjordes möjligt för skogsvårdsstyrelsen att utfärda föreläggande med eller utan
vite, dels vidgades bestämmelsen till skydd för flora och fauna samt kulturminnesvårdens intressen.
Vidare infördes en begränsning i befogenheten att meddela föreskrifter: "Pågående markanvändning
fick inte avsevärt försvåras ". Samtidigt infördes en skyldighet i naturvårdslagen att
anmäla våtmarksdikning till länsstyrelsen via skogsvårdsstyrelsen. År 1986 skärptes reglerna
ytterligare genom att länsstyrelsens tillstånd nu krävdes för markavvattning enligt 18c § naturvårdslagen.
Den s.k. skyddsdikningen omfattades ej av tillståndskravet, men 1991 infördes anmälningsskyldighet
till skogsvårdsstyrelsen även för denna åtgärd .
De ändringar som infördes beträffande skogsvårdsstyrelsens tillsyn kommenteras nedan under
rubriken organisation.
3.5.3.7. Slutkommentar till 1979 års skogsvårdslag
Propositionen om en ny skogsvårdslag presenterades av jordbruksminister Eric Ehnlund (fp).
Den nya lagen skulle vara ett effektivt instrument. En enhetlig tillämpning för alla ägarkategorier
och hela landet eftersträvades. Även om naturvårdsbestämmelserna skärptes blev den produktionsinriktad.
Det förelåg en stor uppslutning kring lagen. Detta gällde också i riksdagen, som tog
sitt beslut i maj månad 1979. Lagen trädde i kraft 1 januari 1980.
3.5.3.8. Statligt stöd
Statsmakterna ansåg 1979 att det, utöver vad som kunde krävas enligt lag, förelåg stora åtgärdsbehov
där statliga bidrag var ett ändamålsenligt incitament för att få tillstånd en ökad verksamhet.
Mot denna bakgrund togs beslut om betydande ökningar av det statliga skogliga stödet. Vägbyggnad,
skogsvård särskilt i norra Sverige, restaurering av lågproducerande skog, dikning, översiktlig
skogsinventering (ÖSI) och stöd till upprättande av skogsbruksplaner var viktiga stödområden.
I figuren 3.5.5.16-1 visas det sammantagna stödet från 1980 fram till 1994 och i bilaga 1
ges en mer detaljerad redovisning av de olika stödformernas omfattning. Den nya stödsatsningen
finansierades genom att skogsvårdsavgiften höjdes från 0,9 till 3 promille av skogsbruksvärdet
åsatt vid fastighetstaxeringen, se vidare i avsnitt 3.5.5.5 nedan.
79