Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
”Avverkning på skogsmark får inte ske på annat sätt än genom
1. Röjning eller gallring som främjar skogens utveckling.
2. Slutavverkning som är ändamålsenlig för anläggning av ny skog.”
Med denna bestämmelse fastställdes i lag att trakthyggesbruket var den enda tillåtna avverkningsformen.
Detta hade varit en grundtanke alltsedan 1923 års lag, som nu alltså lagfästes.
I förarbetena gjordes dock ett undantag, som medgav att s.k. fjällskogsblädning fick fortsätta att
användas. Dessutom utsträcktes förbudet mot sådan avverkning som inte främjade skogens utveckling
att gälla även den äldre skogen. De hårda gallringar som utförts under 1960 och början
på 1970-talet hade allt för ofta resulterat i utglesade bestånd med tillväxtförluster som följd. De
nya bestämmelserna om tillåtna avverkningsformer hade tillkommit som ett led i strävandena att
undvika en alltför djup framtida virkessvacka. Av samma skäl infördes i 13§ nya kriterier för att
avgöra när skogen hade nått en sådan ålder (utveckling) att den var tillåten att slutavverka. Även
de nya ransoneringsreglerna i 14§ syftade till att ge förutsättningar för en hög och någorlunda
jämn framtida avverkning.
Så gott som alla remissinstanser var positiva till avverkningsbestämmelserna när de framfördes
av 1973 års skogsutredning. När regeringen presenterade bestämmelserna i sin proposition biföll
även riksdagsutskottet denna nya inriktning. I fråga om ransoneringen gjordes, i anledning av en
motion, ett vägledande uttalande av utskottet med innebörden att 50 m3sk årlig produktionsförmåga
kunde vara en utgångspunkt att bestämma storleken på de minsta fastigheter som skulle
omfattas av ransoneringsreglerna.
Som framgått innebar de nya avverkningsreglerna en väsentlig skärpning jämfört med tidigare
lagstiftning. Dock hade lägsta tillåten slutavverkningsålder uppjusterats redan till följd av 1974
års riksdagsbeslut, se ovan under 3.4.5.8. I ett avseende liberaliserades kraven. Inom svårföryngrad
skog och skyddsskog krävdes inte längre skogsvårdsstyrelsens tillstånd till gallringsåtgärder.
Här bör slutligen, när det gäller ransonering av icke utvecklingsbar skog (§ 14), infogas ett återgivande
ur betänkandet (SOU 1978:6) där motiven för ransoneringsbestämmelserna anges:
"När det gäller jämnhetskravet är enligt utredningens mening motiven för att behålla ett sådant
krav fortfarande starka. Av regional- och sysselsättningspolitiska skäl är det angeläget att avverkningarna
inte tillåts bli så höga att skogsindustrins råvaruförsörjning på längre sikt äventyras.
Även för sysselsättningen i skogsbruket är det viktigt att avverkningarna inte varierar i
alltför stor utsträckning från ett år till ett annat. . . . . .Att skapa garantier för en jämn avkastning
från husbehovs- och stödskogar utgör däremot inte längre något vägande skäl för en avverkningsransonering.
Visserligen är skogsbruksdelen inom de kombinerade jord- och skogsbruksfastigheterna
betydelsefull men det förhållandet kan knappast anses utgöra tillräckligt skäl för
statsmakterna att reglera avverkningarna."
Detta uttalande låg sedan till grund för regeringens och riksdagens beslut. Avverkningens jämnhet
på enskild fastighet, som varit ett viktigt motiv för ransoneringen allt sedan 1923 års lag, var
inte längre ett intresse som staten skulle bestämma om.
3.5.3.5. Avverkningsanmälan
Denna bestämmelse överfördes från tidigare lag (se ovan). Den kom också att gälla avverkning
för omläggning av mark till äng och bete, vilket fram till 1980 hade krävt skogsvårdsstyrelsens
tillstånd. Det förelåg inte längre någon konkurrens om marken med betesdriften.
Som framgått ovan under avsnitt 3.4.5.4. var anmälningsskyldigheten när den infördes 1974 en
kontroversiell fråga, som fick avgöras med hjälp av lottning i riksdagen. För att klarlägga anmälningsskyldighetens
nytta hade skogsutredningen kartlagt dess användning ock kunde redovisa att
den väsentligt underlättade skogsvårdsstyrelsens arbete. Skogsstyrelsen hade för budgetåret
1976/77 redovisat de åtgärder som skogsvårdsstyrelserna hade vidtagit med utgångspunkt i avverkningsanmälningarna.
Av redovisningen framgår följande:
78