Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
De skogspolitiska målen uppfylldes förhållandevis väl fram till slutet av 1950-talet och från
1970-talets mitt. Under mellanperioden, 1960-talet och fram till 1970-talets början uppfylldes
målet att förse industrin med virke. De långsiktiga målen om förbättrad skogsvård, uthållig produktion
och jämnhet i avverkningen försummades dock generellt sett under denna tid. Samtidigt
genomfördes skogsbruket på sådant sätt att det ifrågasattes från naturvårdssynpunkt. Skogsvårdsorganisationen
förmådde inte under den utdragna lågkonjunkturen hävda skogsvårdslagens krav.
Andra medel än lagtillsyn, såsom skogsbruksplanläggning, rådgivning och utbildning, ställdes i
förgrunden. På detta sätt och genom hanteringen av olika statliga stöd, plantproduktion och rotpoststämpling
upprätthöll organisationen en omfattande verksamhet. Effekterna av detta är ännu
påtagliga. Här exemplifieras detta med den ungskogsröjning (40 000 ha per år) som utfördes
genom de skogliga beredskapsarbetena från 1960-talets mitt, samt med den omfattande skogsbruksplanläggningen
som skogsvårdsstyrelserna genomförde under denna tidsperiod.
Trots den svagare ekonomin ökade hela tiden skogsodlingen och fick under denna tid sitt genombrott
i Norrland. Kvaliteten på beståndsanläggningen var, särskilt under slutet av 1960- och början
av 1970-talet låg. Man överutnyttjade självföryngringsmetoden och skogsodlingen utfördes
alltför ofta på ett bristfälligt sätt. Till följd av detta uppstod en stor eftersläpning i skogsvårdsarbetet.
Från 1974 och framåt inleddes en period som karaktäriserades av mycket stora insatser i skogsvårdsarbetet.
Skogsvårdsorganisationen och skogsbruket tog då gemensamt tillvara på de möjligheter,
som en bättre lönsamhet gav, genom att arbeta av de eftersläpningar som tidigare uppstått.
Det är med de stora olikheterna i skogsbrukets bedrivande under den aktuella perioden svårt att
med statistisk eller annat källmaterial som grund beskriva de verkningar som 1948 års skogspolitik
haft. Följande är därför endast ett försök i denna riktning. Först kan man konstatera att skogsvårdslagen
var för svag när det gäller naturvårdsintresset och därför måste kompletteras 1974.
Detsamma gällde skogsskyddet. De brister som uppstod i beståndsanläggning och avverkning
berodde inte på lagens konstruktion utan på dess tillämpning och den lönsamhetskris skogsbruket
var inne i. När skogsvårdslagen från 1975 åter togs i mer flitig användning möttes detta i allt
väsentligt av ett positivt gensvar. Normerna om vad som skulle anses vara god skogsvård och
god skogsskötsel behövde inte återuppbyggas.
De ifrågasättanden som restes under den första tiden rörande möjligheter och svårigheter att
praktiskt omsätta lagens förräntningskrav till lägsta godtagbara plantantal respektive lägsta slutavverkningsålder
återkom alltmera sällan. Inte heller mötte lagens ganska svårtolkade
ransoneringsbestämmelser med tiden någon större kritik. Att det under denna period inte förekom
någon skogspolitisk debatt om skogsskövling på nyförvärvade fastigheter kan möjligen också
tolkas som ett tecken på att 1948 års lag i detta hänseende motsvarade de förväntningar som från
början ställdes på den. Det har under senare år då och då anförts av äldre erfarna skogsmän att
1948 års skogsvårdslag var en bra skogsvårdslag som hade en rimlig avvägning mellan privata
och samhälleliga intressen.
3.5. 1979 års skogspolitiska beslut
3.5.1. Problem
Detta avsnitt inleds med ett par citat ur den proposition, 1978/79:110, där utgångspunkterna för
den nya skogspolitiken redovisas.
”Industrins virkesbehov vid normalt utnyttjande av nu befintlig kapacitet har beräknats uppgå
till 75 miljoner m3sk/år. Detta är något mer än den årliga tillväxten i våra skogar. Virkesbehovet
överstiger alltså numera den virkeskvantitet som det långsiktigt är möjligt att leverera med hittills
tillämpade skogsbruksprogram. Samtidigt karaktäriseras virkestillgången av regional obalans
och överskott på lövvirke.
Under senare år har motsättningar mellan naturvårdens och skogsbrukets intressen blivit alltmer
vanliga. Några skäl till detta är att naturvårdens och allmänhetens medvetenhet om miljön har
75