Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
på att framförallt länsjägmästarna hade olika uppfattningar om hur frekvent lagens formella delar
skulle användas. Skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Älvsborgs, och Jönköpings län var de
som flitigast använde överenskommelse om återväxt i början av den aktuella perioden medan
skogsvårdsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län hade samma roll i slutet
av perioden.
Att skogsvårdslagen inte användes under 1960-talet, då det i praktiken förelåg ett uppenbart behov
härav är, i efterhand, ganska lätt att förklara. Omvärlden gav inte stöd för detta. Både skogsvårdslagen
och skogsvårdsorganisationen ifrågasattes. Staten uttryckte i utredningsdirektiv till
den skogspolitiska utredningen 1965 en tveksamhet om ett fortsatt uthålligt skogsbruk var meningsfullt
och på statens egen mark, där skogsvårdslagen inte gällde, bedrevs ett skogsbruk som
inte i alla delar överensstämde med vad lagen krävde. Skogsstyrelsen drev inte på skogsvårdsstyrelserna
i deras lagtillämpning utan förhöll sig passiv. När kalhyggesutredningen redovisades (se
3.4.5.4) och riksdagen 1974 fattade beslut om något som kan betecknas som en återgång till det
som beslutades 1948, mötte detta ett positivt gensvar från de flesta skogsvårdsstyrelser. Att
Skogsstyrelsen i det sammanhanget tog initiativ till att utarbeta arbetsrutiner för lagens tillämpning
kan i efterhand uppfattas dels som ett uttryck för lyhördhet till politiska signaler, dels som
ett tecken på att kunskapen och erfarenheterna i denna fråga, till följd av den tidigare låga aktiviteten,
inte var tillräckliga. Det bör avslutningsvis framhållas att den nedgång i tillämpningen som
inträffade de allra sista åren under 1970-talet till stor del berodde på att man inväntade 1979 års
skogsvårdslag, som förväntades ge möjligheter till en effektivare tillämpning.
3.4.5.10. Skogsvårdsorganisationens utbildning och rådgivning
När skogsvårdsorganisationen 1953 fick statens uppdrag att vara huvudman för den skogliga
yrkesutbildningen i landet hade man en lång tradition att bygga vidare på. De flesta skogsvårdsstyrelser
hade redan egna skogsvårdsgårdar och från 1957 hade man i samtliga län en eller flera
anläggningar, där man bedrev skogsyrkesutbildning. Under 1960-talet vidgades Skogsstyrelsens
utbildningsansvar genom att Skogsstyrelsen från 1963 till 1971 var huvudman för Statens skogsskolor
och Skogsmästarskolan. Huvudmannaskapet för den skogliga gymnasieutbildningen överfördes
1971 – 1975 på landstingen.
Den nära kontakten med utbildningen kom att prägla hela organisationen. Det föll sig naturligt att
rikta en kvalificerad vidareutbildning även till den egna personalen. Med Fredrik Ebeling som
generaldirektör för Skogsstyrelsen (1966-1974) inleddes en utbildningsverksamhet inom skogsvårdsorganisationen,
som fortfarande pågår. Först utarbetades med hjälp av ämnessakkunniga
forskare ett utbildningsinnehåll. Stor vikt lades vid att förankra detta i den egna organisationen
och i skogsbrukets och andra berörda organisationer. Därefter vidtog utbildning av tjänstemän
inom organisationen, men ofta också i andra organisationer. En naturlig fortsättning på detta var
att utbildningen genom studiecirklar och på annat sätt fördes vidare till skogsägare, skogsarbetare
och andra. Från 1969 och framåt har ett stort antal utbildningskampanjer genomförts och den
kunskap och de råd som där förmedlats har haft stor skogspolitisk betydelse. De kampanjer som
fram till 1990 riktats även till svenska skogsägare är följande:
Tabell 3.4.5.10-1. Exempel på kampanjer mellan åren 1971-89 riktade till skogsägare
Kampanjer Startår I genomsnitt har kampanjerna nått ut till 45 000 skogsägare.
Lönsammare
skog
1971 Av dessa nådde "Rikare Skog" flest deltagare. Inräknas även
den utbildning som åren dessförinnan riktades till skogsarbe-
Ny skog 1974 tarna så deltog i "Rikare Skog"-utbildningen nästan 100 000
Stoppa borrarna
Skog för framtid
1977
1979
personer. Utbildningskampanjernas titlar, visar att utbildningarna
varit ett medel i skogspolitikens förverkligande. Två
läroböcker/handböcker som i första hand riktats till egen per-
Ökad avverkning 1986 sonal bör anmälas här. Den första heter "Beståndsvård och
Ökad gallring
Rikare Skog
1988
1989-
Produktionsekonomi" från 1969, som utgjorde underlag till
"Lönsammare skog" och den andra heter "Natur- och Landskapsvård"
från 1974.
67