Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Tabell 3.4.5.8-2. Enligt 1948 års skogsvårdslag lägsta tillåtna slutavverkningsåldrar vid
några olika tidpunkter mellan 1949 och 1975. I tabellens två nedre rader redovisas vad
som senare krävdes i Skogsstyrelsens föreskrifter till 1979 resp. 1993 års skogsvårdslagar.
Lägsta slutålder, tall Lägsta slutålder, gran
Anvisningar Goda marker Svaga marker Goda marker Svaga marker
från år S. Sverige
N. Sverige S. Sverige N. Sverige
1949 106 131 85 -
1964 55 120-130 55 120-130
1971 55 120-130 55 120-130
1975 70 130-140 70 130-140
1979 70 140 70 140
1993*) 60 100 45 100
*) Skyddsåldrar enligt 1993 års lag har en lägre nivå p.g.a. att denna lag tar sikte på att skydda yngre
skog.
Riksdagens uttalande i december 1974, i anslutning till beslutet beskrivet ovan, beträffande återväxterna,
uppfattades nog (med rätta) som en kritik mot skogsvårdsorganisationens lagtillsyn.
När de nya anvisningarna utarbetades 1975 tog Skogsstyrelsen intryck av vad riksdagen anfört
och detta syns t.ex. i följande citat ur anvisningarna till 14§ skogsvårdslagen om föryngringsmetoder:
Naturlig föryngring bör användas endast om tillräckligt antal, kvalitativt goda och
frödugliga fröträd kan ställas kvar och marktillståndet utan eller med markberedning kan beräknas
ge en godtagbar grobädd. Om nöjaktig återväxt inte uppnås inom skälig tid skall erforderliga
skogsodlingsåtgärder omedelbart vidtas. Skogsodling blir, som en följd av de krav som måste
uppfyllas för att naturlig föryngring skall kunna tillämpas, på de flesta marker den vanligast
förekommande åtgärden efter föryngringshuggning.
I slutet av 1975 beslutade Skogsstyrelsen om tillämpningsanvisningar beträffande contortatallen
med följande innehåll:
"Contortatall kan godtas som huvudträdslag vid beskogning efter avverkning. Lägsta antal godtagbara
huvudplantor skall överensstämma med vanlig tall". Skogsvårdsstyrelserna fick uppdraget
att ange den andel av normal årshyggesyta som högst fick beskogas med contortatall (se även
3.5.5.12).
Även i fråga om avverkning skärpte Skogsstyrelsen skrivningarna. Ransoneringsreglerna skulle
nu gälla på fastigheter med en produktionsförmåga större än 200 m³sk per år. Tidigare (1971)
hade 500 m³sk angetts som minsta ransoneringsenhet.
Skogsstyrelsen förde i 1975 års anvisningar, på statsmakternas uppdrag, in ett särskilt avsnitt om
naturvårdshänsyn. Merparten av dessa anvisningar handlade om den av riksdagen åsyftade hänsynen
till landskapsbild och friluftsliv, men det är värt notera att Skogsstyrelsen vidgade anvisningarna
att även omfatta hänsyn till djur- och växtlokaler. Om detta var Skogsstyrelsen och
Naturvårdsverket ense.
Det är, särskilt när man skall bedöma effekterna av de nya bestämmelserna om naturvårdshänsyn,
värt understryka att dessa inte kunde förenas med någon sanktion. Bestämmelserna var trots att
de utgick från ett tillägg i första paragrafen skogsvårdslagen, byggda på rådgivning och frivillighet.
Det saknades också en vetenskapligt underbyggd kunskap, som miljöhänsynen kunde byggas
upp på. Det fick i allt väsentligt handla om regelstyrning. Skogsstyrelsen införde också bestämmelser
om anmälningsskyldighetens utformning.
3.4.5.9. Skogsvårdorganisationens tillämpning av skogsvårdslagen 1948-1980
Skogsvårdsstyrelsernas tillämpning av skogsvårdslagen skall, som tidigare har redovisats, utgå
ifrån att en frivillig medverkan från skogsägarnas sida är möjlig att nå. Vidare att skogsvårdsstyrelsen
skall stödja tillämpningen med kunskapstillförsel. Detta tillvägagångssätt har också från
början blivit ett generellt arbetssätt. Lagstiftningen förutsätter samtidigt att, där frivillighet inte
kan uppnås, vissa bestämmelser av formell natur skall komma till användning. Vad det handlar
65