Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Kalhyggesgruppen redovisade sitt utredningsuppdrag i mars 1974. Deras arbete utvisade, grundat
på en flygbildsinventering av hyggestrakter större än 4 hektar och avverkade under den senaste
15-årsperioden, att 80 % av antalet (40 % av arealen) utgjordes av hyggen mindre än 25 hektar.
2 % av antalet (25 % av arealen) utgjordes av hyggen större än 100 hektar. Det här sagda utgör
alltså resultatet för samtliga hyggen större än 4 hektar. Om man istället såg till alla hyggen utgjordes
45 % av arealen av hyggen mindre än 5 hektar och 38 % av arealen av hyggen större än
9 hektar.
Arbetsgruppen fastslog att trakthyggesbruket, där kalhyggen ingår, för övervägande delen av
landet är den enda avverkningsform som kan tillämpas. Därefter säger man att självföryngring
hade använts i allt för stor utsträckning. Beträffande hyggesstorleken framfördes att den ekonomiska
lönsamheten normalt inte krävde större hyggen än mellan 5 och 20 hektar och i det sammanhanget
uttrycktes att större hyggen än vad som krävs för att minimera avverkningskostnaderna
inte är sällsynta.
Beträffande sysselsättningen framhåller utredningen nödvändigheten av ett kontinuerligt skogsbruk
med gallringar (som behöver öka) samt effektiva återväxtåtgärder. Att det rådde brist på
gallringsskog förklarades av att det under 1920-, 1930- och 1940-talen tillämpades olämpliga
huggningsformer.
De viktigaste förslagen från arbetsgruppen var:
Anmälningsskyldighet för hyggen större än 0,5 hektar.
En allmän aktsamhetsregel vad gäller naturvård.
Samråd med länsstyrelsen beträffande hyggesplöjning.
Departementschefen förde förslagen vidare i sin proposition som riksdagen behandlade i december
1974. Departementschefen tog först upp frågan om trakthyggesbruket till behandling. Han
uttalade därvid följande: Mot arbetsgruppens konstaterande att trakthyggesbruket är den bästa
skogsbruksformen för vårt land har ingen remissinstans haft någon erinran. Jag vill för egen del
erinra om att skogspolitiken sedan länge haft långsiktighet och hög produktion som mål. Givetvis
är det ett önskemål att resurserna i samhället utnyttjas på ett rationellt sätt. Den bästa skogsbruksformen
måste därför få tillämpas.
Tidigare i denna rapport har flera gånger statsmakternas syn på tillämpningen av trakthyggesbruk
kontra blädning behandlats. Detta är första gången på 1900-talet som trakthyggesbruket ges ett
sådant tydligt erkännande. Lägg dock märke till jordbruksministerns eleganta formulering i sista
meningen i citatet ovan. Departementschefen uttalade sig mycket bestämt när det gäller
återväxterna, där snabbare insatta och intensiva åtgärder var nödvändiga. Han utgick från att
Skogsstyrelsens översyn av skogsvårdslagens tillämpningsanvisningar skulle tillgodose detta.
Hyggesstorleken skulle begränsas och allmän hänsyn till naturvården föras in i skogsvårdslagen.
Riksdagen instämde i vad som framförts i propositionen och beslutade om anmälningsskyldighet
17 ), naturvårdshänsyn och samråd om hyggesplöjning. Uthållighetsprincipen ifrågasattes inte.
Några av jordbruksutskottets kommentarer är värda att återge. Först ansåg man intensifieringen
av återväxtarbetet som viktig. Man ansåg att avverkningsanmälan skulle bli verksam för att kontrollera
ransoneringsbestämmelserna i skogsvårdslagen. Naturvårdshänsynen motiverades av
landskapsvårdsskäl och med hänsyn till friluftslivet. Mer direkt nämns det som idag kallas
biodiversitet endast genom ett exempel: Spara boträd. Kulturminnesvården omnämns inte alls.
Vad som från juridisk synpunkt kan uppfattas som förvånande är att de krav som nu ställdes på
skogsbruket, genom tillägg i skogsvårdslagen, skulle gälla för all skogsmark, d.v.s. även statens
och kyrkans skogar, trots att dessa inte omfattades av skogsvårdslagen. Var detta det första tecknet
på en gemensam skogspolitik för alla ägare eller var det så att det skulle ha uppfattats som
17 Redan 1908 års skogsvårdsstyrelsemöte föreslog i skrivelse till regeringen att avverkningsanmälan skulle krävas
för annat ändamål än husbehovsavverkning. Regeringen förde då inte frågan vidare till riksdagen. Krav på
avverkningsanmälan fördes fram - med samma resultat - även i samband med 1923 års skogspolitiska beslut.
58