Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
kesöverskottet. Istället föreslogs ett makroekonomiskt planeringssystem där staten skulle
ange utvecklingen för rullande tioårsperioder.
Överskottet av avverkningsbar skog skulle reduceras inom de närmaste decennierna.
Industrins utbyggnadsplaner (1970 års långtidsutredning) visade ett avverkningsbehov om 80
milj. m 3 sk i mitten av 1970-talet och 90-95 milj. m 3 sk i början av 1980-talet. Detta avverkningsbehov
föreslog utredningen skulle tillgodoses genom ett kombinerat avgifts- och stödsystem.
Avgifterna skulle tas ut på skogsinnehavet och bidragen skulle stimulera skogsvårdsarbetet.
Skogsvårdslagen skulle enbart innehålla ett återväxtkrav. Bestämmelserna om insektsbekämpning
skulle också finnas kvar.
Skogsvårdsorganisationen föreslogs finnas kvar. En huvuduppgift för Skogsstyrelsen skulle
bli att ansvara för den stora planeringsverksamhet som skulle igångsättas. 16
Miljöfrågorna behandlades inte alls, de överläts på andra.
Den skogspolitiska utredningen ledde inte till något resultat. Den kom inte ens att remitteras.
Avverkningen hade i början av 1970-talet fortsatt att öka medan tillväxten enligt riksskogstaxeringen
gick ned (Figur 3.4.5.6-1). Regeringen återgick till uthållighetsprincipen och ett halvt år
efter avlämnandet av den skogspolitiska kommitténs betänkande beslutades direktiv för en ny
skogspolitisk utredning, se härom nedan.
3.4.5.3. Bokskogslagen
Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen fick 1964 regeringens uppdrag att utreda behov av lämpliga
åtgärder för bokskogens framtida bevarande. 1971 redovisade de båda myndigheterna sitt
betänkande (SOU 1971:71), som väsentligen innehöll förslag om statligt stöd och frivilliga överenskommelser.
1973 skrev Naturvårdsverket till regeringen och pekade på behovet av lagligt stöd
för bokskogen. I maj 1974 tog riksdagen efter förslag i proposition beslut om en bokskogslag
som innebar att bokskog efter avverkning skulle ersättas med ny bokskog (1974:434).
Slutavverkning av bokskog krävde tillstånd vilket prövades av länsstyrelsen. Markägarna hade
rätt att erhålla statsbidrag till återväxtåtgärder och bidragsfrågan prövades av skogsvårdsstyrelsen.
3.4.5.4. Avverkningsanmälan, naturvårdshänsyn m.m. (kalhyggesutredningen)
I december 1974 fattade riksdagen beslut om ändringar dels i naturvårdslagen och dels i skogsvårdslagen.
Dessa båda beslut var samordnade. Bakom besluten låg en utredning om behov av
ändringar i naturvårdslagen, som ledde till inrättandet av generellt strandskydd, naturvårdsområde
och skärpta samrådsregler. Bakom besluten låg också kalhyggesrapporten (Ds Jo
1974:2). Det finns anledning att här stanna upp vid det som redovisas i denna sistnämnda rapport
samt vid det beslut som riksdagen fattade grundat bl.a. på vad denna utredning klarlagt.
Kalhyggesutredningen tillsattes och gavs direktiv i juni 1972 (ordförande var dåvarande departementsrådet
Bo S. Hedström). Arbetsgruppens uppgift var att studera omfattningen och verkningarna
av kalhyggen samt att föreslå åtgärder som befanns nödvändiga i sammanhanget. Till
uppgiften hörde också att behandla sådana frågor som sysselsättning, naturvård och friluftsliv
med anknytning till kalhuggning.
16 1960 års jordbruksutredning hade föreslagit att skogsvårdsorganisationen och lantbruksorganisationen skulle
slås ihop. I proposition 1965 togs interimistisk ställning mot detta förslag samtidigt som frågan överfördes till den
skogspolitiska kommittén. När den skogspolitiska kommitténs betänkande, vari det alltså föreslogs att skogsvårdsorganisationen
skulle finnas kvar, lades till handlingarna dog hela frågan om samordning mellan myndigheterna
bort. Skogspolitiska kommitténs förslag att utreda frågan vidare togs inte heller upp i de nya utredningsdirektiven
– för 1973 års skogsutredning – som jordbruksministern beslutade hösten 1973.
57