Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
3.4.3. Medel
1948 års skogsvårdslag gällde på enskilt ägd mark utom häradsallmänningar och allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna, kyrkans skogar samt statens skogar 13 .
I den nya lagen hade ett lönsamhetskriterium införts. Detta var något nytt och kom att få betydelse
för de krav som ställdes på föryngringarna samt vid avgörande om vad som var yngre skog
(utvecklingsbar skog enligt lagens definition).
Genom 1948 års skogspolitiska beslut ökade lagstiftningen om avverkning. Det från 1923 gällande
förbudet att slutavverka yngre skog skärptes, men den stora förändringen rörde avverkning av
äldre skog (icke utvecklingsbar skog). Den skulle ransoneras så att inga ”större rubbningar” i
avkastningens jämnhet uppstod. Avverkning som avsevärt försvårade återväxten var alltsedan
1903 års skogsvårdslag förbjuden.
Hittills hade avverkning i äldre skog endast begränsats för att motverka ”osund spekulation med
skogsfastigheter” och i syfte att garantera visst husbehovsvirke. Nu infördes nya motiv. Man ville
främja en jämn sysselsättning för den till skogsbruket och skogsindustrin knutna arbetskraften,
trygga skogsindustrins råvarubehov och garantera viss jämnhet i avverkningen på de enskilda
fastigheterna. Några bestämmelser direkt inriktade mot osund spekulation ansågs inte längre
behövas.
En annan ny bestämmelse gällde skog med uppenbarligen otillfredsställande skogstillstånd.
Skogsstyrelsen hade redovisat att den sammanlagda areal med sådan mark – uppdelad i en mängd
undergrupper – uppgick till 2,5 milj. hektar. Skyldigheten begränsades till åtgärder som inte
översteg värdet av fällda träd men hela bestämmelsen byggde på att statsbidrag till återväxtåtgärderna
skulle bli den drivande kraften. Departementschefen uttalade också att detta restaureringsarbete
inte kunde göras omedelbart utan fick ta flera årtionden 14 .
En annan nyhet var en bestämmelse som – om en större insektshärjning som drabbat skogen eller
om fara för detta förelåg – gav skogsstyrelsen rätt att besluta om nödvändiga åtgärder för att åtgärda
skadorna 15 .
Samtidigt med en ny skogsvårdslag togs också beslut om en ny bidragsförordning samt om en ny
skogslånefond. Statligt stöd hade en given plats i den nya skogspolitiken.
1948 års skogsvårdslag trädde ikraft den 1 jan 1949.
3.4.4. Organisation
Detta avsnitt om skogsvårdsstyrelsens organisation kan beträffande 1948 års skogspolitiska beslut
göras kort. Skogsvårdsstyrelsernas arbete fick fortgå i princip oförändrat. De förändringar
som vidtagits 1946 (avsnitt 3.3 ovan) beträffande skogsvårdsstyrelsernas relationer till den 1941
inrättade skogsstyrelsen kvarstod i det närmaste oförändrade.
Ett par saker är dock värda ett särskilt omnämnande. Enligt 1923 års lag hade skogsvårdsstyrelserna
möjligheter att meddela förbud mot åtgärder som stred mot avverkningsbestämmelserna. I
1948 års lag infördes skyldigheten för skogsvårdsstyrelsen att först försöka komma tillrätta med
en sådan avverkning genom en skriftlig överenskommelse med markägaren eller avverkningsrättsinnehavaren.
Först om detta var omöjligt eller om ärendet var av brådskande natur fick förbud
tillgripas.
Vidare hade departementschefen i propositionen, med utgångspunkt i Skogsstyrelsens betänkande,
föreslagit att prövningen vid domstol av sådana fall där en skriftlig överenskommelse om
13
Skogsvårdsstyrelsernas ansvarsområde hade genom 1948 års lag utökats med städernas skogar, Karesuandos
skogsallmänning samt en del andra skogar (Bogren 1949). Lappmarkslagen, som skogsvårdsstyrelserna haft
tillsyn över sedan 1934, upphörde nu och ersattes av skogsvårdslagen.
14
Jämför detta både vad gäller omfattning och inriktning med det program för avveckling av lågproducerande
skog som igångsattes i början av 1980-talet.
15
Redan 1918 lämnade skogslagskommittén ett förslag till lag angående åtgärder till förekommande och hämmande
av insektshärjningar å skogar. Regeringen förde dock inte fram detta förslag till riksdagen.
55