Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
3.3.5.5. Slutsatser
1923 års skogspolitiska beslut hade framförallt tre mål
- att se till att återväxter kom till efter avverkningarna,
- att skydda den yngre skogen från ej ändamålsenliga avverkningar,
- och att "befrämja den enskilda skogshushållningen genom utbredande av kunskap i skogsskötsel".
Målet kring återväxterna uppfylldes inte. Omkring 1925 nådde skogsodlingsverksamheten en
kulmen, men sedan avtog verksamheten högst påtagligt år efter år. Från 1927 rapporterade den
nystartade riksskogstaxeringen om skrämmande stora arealer med dåliga återväxter och restskogar.
Skogsbruket övergick alltmer till att tillämpa avverkningsmetoder som inriktade sig på naturlig
föryngring. Bland skogsmännen utbredde sig också en uppfattning att skogsodling var en
föråldrad och onödig åtgärd, särskilt i skogar som stod under tillsyn av skickliga vårdare. I slutet
av perioden, i början av 1940-talet, kan en viss omsvängning av tankesättet åter skönjas och alltfler
ifrågasatte de blädningsliknande ingreppen. En av länsjägmästarföreningen framlagd utredning
(Lothigius 1945) visade 1944 att "av ålder kal mark" 12 uppgick till minst 500 000 hektar,
200 000 hektar var s.k. "stavaskogar" och 650 000 hektar skräpskogar med en slutenhet av 0,3-
0,4. Totalt var 8,8% av marken under skogsvårdslagen i dåligt skick när det gällde återväxt och
produktion. Trots goda ansatser med lagstiftning och även statligt stöd hade läget inte förbättrats
sedan 1923 års skogspolitiska beslut. Endast 1/3 av den återuppbyggnadsplan som 1928 års
skogskommitté målat upp hade genomförts. Insamling av frö och plantskoleverksamheten var
också på en otillräcklig nivå.
Skyddet av den yngre skogen hade dock klarats av även om man fick skärpa upp paragrafen som
hindrade spekulationer i fastigheter 1938. Stor betydelse för beståndsvården fick de brännvedsavverkningar
som utfördes åren 1939-48 till följd av andra världskriget.
Målet rörande kunskapsuppbyggande kring skogsskötsel måste sägas vara väl uppfyllt. Skogsvårdsstyrelsernas
arbete med undervisning, engagemang i skoglig yrkesutbildning, upplysning
och information kom att få allt större betydelse. Härvid kom de fasta undervisningsplatserna i
form av skogsvårdsgårdar att inta en särställning. Redan 1919 startade verksamheten i Rankhyttan
i Dalarna tätt följd av Trollebo i Jönköpings län.
Läget var till följd av de bristande återväxterna ganska bekymmersamt när den nystartade Skogsstyrelsen
började sin verksamhet 1941 med att göra en översyn av den dåvarande skogspolitiken.
I avsnitt 3.4.1 beskrivs den skogliga problembild som förelåg vid tillkomsten av 1948 års skogspolitik.
Här framgår också hur man då uppfattade effekterna av 1923 års skogspolitik.
53
Figur 3.3.5.5-1 Rankhyttans Herrgård i
Dalarna blev 1919 den första s.k. skogsvårdsgården
som Skogsvårdsstyrelserna
inköpte. Skogsvårdsgårdarna blev snabbt
centrum för den praktiska undervisningen i
skogsskötsel i länen.
12 Förklaring:
1) "av ålder kal mark" Kala marker där skogen avverkats före 1905, då återväxtskyldighet inte förelåg enligt
skogsvårdslagen.
2) "stavaskogar" I Norrland växande starkt överslutna och svagt skiktade bestånd, i regel av gran, med
förhållandevis hög ålder och tillbakasatt utveckling.
3) "skräpskogar" I skogligt hänseende synnerligen bristfälliga bestånd med låg slutenhet (0,3 - 0,4), ofta
äldre hagmarker eller starkt dimensionshuggna bestånd.