Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
skogsbrukets övergång till blädning. Detta finns mer utförligt beskrivet i en artikel i tidskriften
"Skogen" av Lindblad (1937) ”Tyskland överger trakthuggningen”.100 år tidigare var det från
universitetet i Tharandt i Sachsen och andra delar av Tyskland som Israel af Ström och andra
hämtade hem kunskapen om trakthyggesbruket. Var tyskt skogsbruk ett föredöme i Sverige också
när det gäller övergången till blädning på 1930-talet? Det är idag en vedertagen uppfattning att
1930-talets depression var huvudorsaken till att trakthyggesbruket då övergavs.
Figur 3.3.5.1-1. Generalforstmeister von Keudell i kretsen av svenska gäster. (Skogen 12/1937)
Det är då intressant notera att i Norge, där snarlika ekonomiska förhållande borde ha rått, anlades
en annan syn på vilka skogsbrukssätt som var lämpliga. 1932 beslutade man i Norge om en "lag
om skogvern" som i vart fall indirekt gav stöd för bestand-skogbruket (trakthyggesbruket). Frivold
återger (2001) efter Braathe 1980, i en internetuppsats; "Gjenreising, hvordan?", att
"bestandskogbruket – med enaldrede og gjerne ensartade bestand – fikk sitt gjennombrudd i
Norge på 1930- 1950-talet, före mekaniseringen slog till". Från finsk sida besöktes i början på
1930-talet Bärenthoren av professor Erik Lönnrot. Han ansåg dock inte att det som där uppvisades
var ett skogsbrukssätt lämpligt att introducera i Finland (Leikola 2001).
1930-talets lågkonjunktur gjorde att blädningen fick ett i det närmaste totalt genomslag. Normbildande
var måhända även att det på Domänverkets mark på de fem nordligaste distrikten från
1931-1950 närmast gällde ett förbud mot kalavverkning. Omfattningen av blädningen och andra
utglesnande avverkningsmetoder framgår indirekt av den areal som skogsodlades (se figur i avsnitt
2.3).
Vid slutet av 1940-talet kom ånyo blädningen att starkt ifrågasättas. Den hade utförts på sådant
(felaktigt) sätt att resultatet blivit lågproducerande tras- och restskogar. När Domänstyrelsen i
cirkulär nr 1, 1950 antog de skötselidéer som Joel Wretlind i Malå utarbetat som föredöme och
bekände sig till trakthyggesbruket kom detta bli mönsterbildande för skogsbruket i hela landet.
Från ca 1925 till 1945 dominerade alltså avverkningsmetoder som syftade till naturlig föryngring,
tyvärr ofta med dåliga resultat beroende på olämpliga förutsättningar för metoden samt på
bristande kontroll och uppföljning av de ofta små och spridda föryngringsytorna. Den förbättrade
ekonomin i skogsbruket efter andra världskriget ledde till en återgång till trakthyggesbruk med
skogsodling som huvudsaklig föryngringsmetod. I Norrland fanns emellertid ett stort behov av
restaureringsarbete på de arealer som lämnats mer eller mindre utan åtgärder under decennier.
Den omfattande avverkningen av brännved åren 1939-48 till följd av andra världskriget utfördes
till stor del som gallring. Sannolikt har dessa gallringar haft stor beståndsvårdande betydelse för
de aktuella beståndens utveckling (Nordqvist 1955).
45