Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Något förstatligande av skogsvårdsstyrelserna blev det dock inte, utan ställningen som en relativt
fristående regional myndighet kvarstod. Skogsstyrelsens inflytande över skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet ökade dock genom riksdagsbeslutet 1946. Som framgår av figur nr 3.3.5.2-1 så utgjorde
statsanslaget 32% av skogsvårdsstyrelsens finansiering och det var inom den statsfinansierade
delen som skogsstyrelsen hade störst inflytande. Skogsvårdsstyrelserna hade betydligt större
"svängrum" inom de delar som hade egen finansiering.
3.3.5. Åtgärder, effekter, slutsatser m.m.
Detta delavsnitt är uppbyggd på liknande sätt som ovan, om 1903 års beslut.
3.3.5.1. Avverkning och skogsvård 1924-1948
Riksskogstaxeringen började först på 1950-talet att registrera de olika avverkningsformer/metoder
som tillämpats i praktiken. Därför får man för den här aktuella tidsperioden utgå
från andra källor. Flera forskare, skogsvårdsstyrelsernas årsberättelser och olika statliga utredningar
m.m. har dokumenterat utvecklingen. Därav framgår att trakthyggesbruket med efterföljande
kostnadskrävande skogsodling började mer allmänt ifrågasättas redan i mitten på 1920talet.
Wallmo (1897) är den mest kända blädningsförespråkaren från denna tid. Sannolikt påverkades
också åsiktsbildningen i denna fråga i Sverige av vad som skedde i Tyskland under den här
tiden. I en rapport av Anja Hentzschel (1994) från Freiburgs universitet, Institut für Forsteinrichtung
und Forstliche Betriebswirtschaft, som beskriver det tyska skogsbrukets omställning
från trakthyggesbruk till blädning, bekräftas kontakterna med svenska skogsmän. Det kända yttrandet:
Skräp till skogskarl som inte kan föra yxan så att han åstadkommer naturlig föryngring
var som helst 11 fälldes år 1924 av länsjägmästare F af Petersens (länsjägmästare i Blekinge län
1905-1913, i Kristianstads län 1910-1942 och i Malmöhus län 1913-1942). Han var en av de
skogsmän som besökte Hermann Krutzsch i Sachsen. Krutzsch var den som på 1930-talet fick
skogsstaten att där skifta från trakthyggesbruk till blädning. Länsjägmästare W. Lothigius (Jönköpings
län 1914-1944) förfäktade fri avverkning som lämpligt för bondeskogsbruket i en bok
som han skrev 1938 med titeln "Ett ekonomiskt skogsbruk". Lothigius beskrev också i en bok på
tyska länets skogsbruk (Waldpflege und Waldschutz in Jönköpings län, 1939). Lothigius tyska
kontakter bekräftas i en bok skriven av nyssnämnde Hermann Krutzsch. Krutzsch återger i boken
sina intryck från besök i Jönköpings län och berömmer bl.a. den rådgivningsverksamhet som där
bedrevs. Av en uppsats skriven 1970 av länsjägmästare Åke Hallander (Jönköpings län 1944-
1966) som behandlar Trollebo skogsvårdsgård, framgår att han m.fl. vid skogsvårdsstyrelsen
1926 studerade skogsskötsel i Bärenthoren i tyska delstaten Anhalt. Det intressanta med detta är
att det också var i Bärenthoren som Hermann Krutzsch lade grunden till sina teorier om att blädning
var ett skogsbrukssätt att föredra. Hallanders uppsats har utgivits i en bok, Trollebo gård
(Kihlblom & Hallander 2001). Hallander säger där att "Lothigius var mycket intresserad av blädning
och luckhuggning. ….. Blädnings- och luckhuggningsepoken blev ganska kort. Endast de
bördigaste bitarna i gynnsamma klimatlägen orkade svara mot förväntningarna. Normala höglandsmarker
krävde större öppna ytor för att ta god återväxt och trakthyggesbruket med mindre
eller större hyggen gjorde comeback både på Trollebo och ute i länet, långt innan dagens maskinkultur
tvingade fram storhyggen".
De här nämnda länsjägmästarna är bara några av de ledande svenska skogsmän som på 1930-talet
tog del i åsiktsutbytet om skogsskötsel med tyska kollegor. Våren 1937 besökte på inbjudan av
statssekreteraren och Generalforstmeistern von Keudell ett tiotal ledande svenska skogsmän
bland annat Ostpreussen i Tyskland. Deltagarna var generaldirektör G. Kuylenstjerna, godsägare
B. von Stockenström, professor H. Hesselman, professor T. Jonsson, kammarherre F. von Mecklenburg,
byråchef F. Aminoff, docent E. Lundh, länsjägmästare E. Hedemann-Gade, jägmästare
A. Wigelius och jägmästare E. Rudbeck. Redan 1936 hade nämnde von Keudell utsetts till hedersledamot
i Svenska Skogsvårdsföreningen. Av resenärernas reseberättelse, nedtecknad av
Hedemann-Gade och återgiven i tidskriften Skogen (1937), framgår att de får studera de tyska
11 Detta yttrande brukar återges som ett citat av överjägmästare Uno Wallmo. Helt visst är att han yttrade så vid
1925 års skogsvecka, men han återgav då i förenklad och förgrovad form vad af Petersens yttrat vid en exkursion
om principer för föryngring av skog på Fiskebys marker året innan. ( Mattsson & Stridsberg 1981).
44