Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
försiktighet måste iakttagas av den blivande Skogsstyrelsen, så att skogsvårdsstyrelserna inte
onödigtvis hindras i sitt lokalanpassade arbete". Målet måste, enligt utskottet, "vara ett ömsesidigt
och gott samarbete mellan centralmyndigheten och de regionala skogsvårdsstyrelserna".
Riksdagen beslutade i enlighet med Jordbruksutskottets utlåtande och den 1 juli 1941 började
Skogsstyrelsen sin verksamhet med en överdirektör, en byråchef, en sekreterare(jurist), 2 st.
handläggare och 2 st. kanslister. Detta var en något mindre personalstyrka än vad utredningen
föreslagit. Skogsstyrelsens arbetsuppgifter och arbetssätt fastslogs i instruktionen (SFS 1942:13).
Enligt denna skulle skogsstyrelsen "med uppmärksamhet följa det enskilda skogsbrukets tillstånd
och utveckling såväl inom som utom landet samt att, efter omständigheterna, själva vidtaga eller
hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder som styrelsen anser lämpliga för denna närings befrämjande."
Skogsstyrelsen skulle "stå i obruten förbindelse med" Skogsvårdsstyrelserna och ägde rätt
att av dem "infordra erforderliga handlingar, yttranden och upplysningar". Skogsstyrelsen skulle
vidare "hålla skogsvårdsstyrelserna underrättade om sådant, som kan vara av vikt för befrämjande
av deras arbetsuppgifter, samt meddela skogsvårdsstyrelserna råd och anvisningar i ämnen
som beröra deras verksamhet." Dessutom utövade Skogsstyrelsen "tillsyn över användningen
av de medel som för skogsbrukets stödjande stå till skogsvårdsstyrelsernas förfogande."
Ytterligare uppgifter för Skogsstyrelsen var att få till enhetlighet vid tillämpningen av lagar och
bidragsfrågor.
Skogsstyrelsen blev också besvärsmyndighet för skogsvårdsstyrelsernas beslut enligt skogsvårdslagen
rörande avverkning, omläggning av skogsmark etc., en rätt som tidigare hade legat på
länsstyrelsen. Skogsstyrelsen övertog också länsstyrelsens uppgift att utse synemän enligt 19§
1923 års skogsvårdslag. För att markera skogsvårdsstyrelsernas självständighet infördes samtidigt
i 30§ skogsvårdslagen rätt för skogsvårdsstyrelserna att i sin tur klaga hos Kungl. Maj:t när
skogsstyrelsen ändrat eller upphävt skogsvårdsstyrelsens beslut. En liknande s.k. fullföljdsrätt
fanns inte inom statsförvaltningen, utan bara inom den kommunala självförvaltningen. Denna
besvärsrätt upphörde först i ock med införandet av 1979 års skogsvårdslag.
Till överdirektör och chef för Skogsstyrelsen utnämndes Gerhard Strindlund, som hade lett utredningen
om bildandet. Den första större uppgiften för myndigheten blev att arbeta med rikets
bränslefrågor i anledning av kriget, men också att fortsätta att bearbeta de förslag som lämnats i
1936 års skogsvårdsutredning och som ännu inte behandlats. Hit hörde bl.a. förslaget till en ny
skogsvårdslag och frågan om skogsvårdsstyrelsernas finansiering.
Frågan om skogsvårdsstyrelsernas finansiering ledde till en ny utredning - 1944 års skogvårdsstyrelseutredning
(SOU 1944:58). Utredningen blev en rejäl genomgång av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, deras administrativa ställning, organisation, finansiering samt förhållandet mellan
skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna. Utredningen tog fram ett s.k. normalprogram som
innefattade mål för de arbetsuppgifter en skogsvårdsstyrelse förväntades göra baserat på de regionala
förhållandena. Underlaget för beräkningarna hämtades från riksskogstaxeringen, vedskogsinventeringen
samt uppgifter från skogsvårdsstyrelserna. Med stöd av normalprogrammet
bestämdes så det skogliga åtgärdsbehovet i regionen. Därefter beräknades skogsvårdsstyrelsens
resursbehov och därmed behov av ekonomiska resurser. Programmet innebar i stort att skogsbruket
under en tjugoårsperiod skulle åtgärda det skogsvårdslagen krävde av återväxtåtgärder efter
utförd avverkning, under en 50-årsperiod föryngra all "av ålder kal" mark, avverka och beskoga
tras- och restskogar, röja "stavagransskogar" samt dika lämpliga skogsmarker och utföra viss
skogsbilvägsutbyggnad. Regeringen förde i proposition (prop. 1946:126) fram utredningens förslag
till riksdagen. Riksdagen antog i princip programmet men kunde inte finansiera mer än 65%,
främst p.g.a. bristen på arbetskraft i skogsbruket, begränsade ekonomiska resurser men även brist
på frö och plantor (JoU 1946:61).
Skogsvårdsstyrelsernas myndighetsanknutna verksamhet skulle även i fortsättningen finansieras
via skogsvårdsavgiften. Avgiften fick dock högst utgöra 1,5‰ av fastighetens taxeringsvärde för
skogsmarken och den växande skogen.
Statens inflytande över skogsvårdsstyrelserna stärktes genom att skogsstyrelsen fick rätt att meddela
föreskrifter för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet bl.a. med lag- och bidragsfrågor. Skogsstyrelsen
fastställde vidare den årliga budgeten för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.
43