Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
"bevaka och främja skogsvårdsstyrelsernas gemensamma intressen,
att verka för erforderlig enhetlighet i tillämpningen av lagar och författningar,
åstadkomma samverkan mellan skogsvårdsstyrelser,
upprätta statistik över den enskilda skogsvården, samt
att avgiva yttranden och verkställa utredningar i ärenden, som röra skogsvårdsstyrelsernas
och deras verksamhet."
Förbundet leddes av ett centralråd och kom att spela en viktig roll som en "skogsstyrelse" i miniatyr
med tre fast anställda tjänstemän( sekreterare, bitr. sekreterare och kanslist ). Kungl. Maj:t
hade insyn i centralrådets verksamhet genom att ha en utsedd ledamot i styrelsen och arbetsutskottet.
3.3.4.1. Ett centralt skogligt ämbetsverk blir till
Centralrådet för "Skogvårdsstyrelsernas förbund" fick med tiden alltmer att göra. Inte minst gällde
det remissyttranden och utredningar till regeringen. Från att ha legat omkring 25 st remisser
åren 1926-27 var antalet i mitten av 1930-talet uppe i över 80 st. Framförallt var det tillkomsten
av olika statliga åtgärder för att minska arbetslösheten som påkallade stora arbetsinsatser. Frågan
om inrättande av en central myndighet för de enskilda skogarna diskuterades därför alltmer och
1936 tillsatte regeringen en utredning under riksdagsmannen Gerhard Strindlunds ledning som
förutom uppgifterna att se över skogsbrukets roll i folkförsörjningen m.m., även skulle granska
frågan om inrättande av ett centralt ämbetsverk för de enskilda skogarna.
Utredningen föreslog 1938 (SOU 1938:58) att de statliga insatserna i skogsbruket skulle öka
genom en förbättrad och mer enhetlig lagtillsyn och stödgivning, en ökad rådgivning till skogsägarna
samt ökade statliga insatser genom skogsvårdsstyrelserna för att bekämpa arbetslösheten.
För att administrera och leda denna verksamhet föreslogs inrättande av en "Statens Skogsstyrelse",
ett centralt ämbetsverk. Därutöver skulle ämbetsverket vara tillsyns- och besvärsmyndighet
över skogsvårdsstyrelserna i vissa frågor. Utredningen poängterade noga skogsvårdsstyrelsernas
självständiga ställning och betonade att skogsstyrelsens uppgift gentemot skogsvårdsstyrelserna
mer skulle vara att ge råd och upplysningar än direktiv. Statens Skogsstyrelse skulle helt finansieras
via statsmedel. Så skulle även ske med skogsvårdsstyrelsernas myndighetsuppgifter. Den
verksamhet som ansågs ha med skogsbrukets utveckling att göra skulle däremot finansieras genom
skogsvårdsmedlen som kom in via skogsvårdsavgiften.
Utredningens förslag väckte såväl bifall som protester. Mest positiva var Skogsägarföreningarnas
Riksförbund som länge efterlyst mer enhetliga regler i myndighetsutövningen hos skogsvårdsstyrelserna.
Positiva var också Skogs- och Flottningsarbetarförbundet som tyckte att förslaget var ett
absolut minimiförslag för att leda de statliga insatserna i skogsbruket. Flertalet skogsvårdsstyrelser
var däremot negativa till inrättandet av en Skogsstyrelse. En central styrning av verksamheten
skulle enligt dem leda till ett mer schablonmässigt hanterande av många frågor, vilket skulle
försvåra skogsvårdsstyrelsernas möjlighet till lokala anpassningar och därmed minska markägarnas
förtroende för skogsvårdsstyrelsen. Statskontoret var mer drastisk i sitt remissvar. De föreslog
indragning av skogsvårdsstyrelserna och att den nya skogsstyrelsen helt skulle överta skogsvårdsstyrelsernas
uppgifter.
I den efterföljande propositionen (prop. 1941: 94) skrev föredragande jordbruksministern Axel
Pehrsson-Bramstorp( bondeförbundet ) att det nya statliga organet skulle arbeta med de uppgifter
som nämnts i utredningen, men att skogsstyrelsen gentemot skogsvårdsstyrelserna bara skulle ha
en vägledande verksamhet genom att lämna råd och anvisningar. Det var alltså inte frågan om
någon kraftig styrning av skogsvårdsstyrelserna. Skogsstyrelsen skulle mer utgöra ett kompetenshöjande
stöd i flera frågor och ge skogsvårdsstyrelserna vägledning (jfr dagens uttryck konsultativt
arbetssätt).
Jordbruksutskottet var tveksamt till inrättandet av skogsstyrelsen, ( dock mest med hänsyn till det
rådande läget med krigsutbrott ), men tillstyrkte ändå förslaget. Utskottet betonade att "en viss
42