Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Det var alltså betydande arealer som var i behov av bättre skogstillstånd, relativt sett mest i Götaland.
Mycket av bidragen slussades också mot dessa områden. Orsaken till att föryngring inte
kommit in på dessa marker var i de flesta fall betning av olika kreatur. Upprepade bränningar kan
i vissa fall även vara av betydelse, exv. för ljungmarkerna i sydvästra Götaland, liksom återkommande
dimensionsavverkningar i Norrland och delar av Svealand. Totalt beskogades genom
bidrag 240 750 ha av dessa utpekade områden mellan åren 1923-47. En relativt sett blygsam
areal om man ser till behovet, men lokalt kom bidraget att betyda mycket exv. för beskogningen
av Hallands ljunghedar.
Bland de åtgärder som dock kanske betydde mest för höjning av skogsproduktionen under denna
tid var skogsvårdsstyrelsens arbete med skogsbetningens upphörande och omläggning till rationella
beten. Målet för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet var att åstadkomma en övergång från
den blandade driftsformen skogsbete/skogsbruk till kulturbete/virkesproduktion. 1923 års lag
krävde att skogsägaren betesfredade hyggena så att återväxten inte skadades och att hjälpkultur
utfördes om föryngringen skadades. Med 1933 års lag om ägofred(SFS 1933:269) fick uppdelningen
i kulturbete och skogsodling sitt genombrott. Med hägnadsskyldighet och betesreglering
kunde nu skogsbetet motarbetas.
Vid sidan av 1923 års skogspolitiska beslut med ny lagstiftning m.m. tog riksdagen även ställning
till genomförande av en landsomfattande skogstaxering. Redan vid skogsvårdsstyrelsernas
första gemensamma konferens 1908 väcktes frågan om en landsomfattande skogstaxering. Förslagsställare
var länsjägmästaren i Värmlands län - Arvid Nilsson. Han hade 1906 varit på besök
i Norge och där kommit i kontakt med de tillväxtundersökningar som pågick i Hedmarks Forstmesterdistrikt.
Regeringen beviljade 1910 pengar till en förundersökning och 1911 genomfördes
en provtaxering av Värmlands län. Försöket föll väl ut men först den 4 maj 1923 fick Domänstyrelsen(
förslagsställaren ville att skogsvårdsstyrelserna skulle genomföra den i sina resp. län) i
uppdrag att starta en landsomfattande skogstaxering efter en av de s.k. "Skogstaxeringssakkunniga"
särskild framtagen modell. Taxeringen av Småland och Dalarna påbörjades omedelbart.
Av stor betydelse för riksdagens snabba och positiva ställningstagande anses den rådande
arbetslösheten bland nyutexaminerade skogstjänstemän ha varit ( SOU 1932:26 )
Huvudmannaskapet för riksskogstaxeringen diskuterades under 1930-talet och resulterade 1937 i
bildandet av "Riksskogstaxeringsnämnden", en fristående organisation. 1943 övertog Skogsförsöksanstalten
ansvaret och från 1945 ingick rikskogstaxeringen i "Statens skogsforskningsinstitut".
Efter en omorganisation ingick såväl institutet som riksskogstaxeringen i dåvarande
Skogshögskolan. Idag är rikskogstaxeringen en institution vid Lantbruksuniversitets skogsfakultet
med placering i Umeå ( Segebaden 1993 ). Rikskogstaxeringen har sedan starten haft stor
betydelse som kunskapskälla både vid skogpolitikens utformning och tillämpning.
3.3.4. Organisation
Genom skogsvårdsavgiften i det egna länet och ett direkt statsanslag fick skogsvårdsstyrelserna
medel för sin verksamhet.
Antalet anställda vid skogsvårdsstyrelserna ökade i stort sett hela tiden, delvis i takt med ökade
uppdrag och att två nya skogsvårdsstyrelser tillkom.
Tabell 3.3.4-1. Antalet anställda vid skogsvårdsstyrelserna i medeltal under tre perioder
mellan 1926-47 (Skogsvårdsstyrelsernas årsberättelser )
Årsperiod Länsjägmästare och Länsskogvaktare Tillfällig personal: förmän,
stabspersonal
plantörer m.m.
1926-30 46 219 985
1936-40 83 300 1074
1947 125 439 1202
Samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna, som var frivilligt, skedde fram till 1925 genom gemensamma
möten vart tredje år. Vid mötena behandlades motioner som inlämnats av skogsvårdsstyrelserna
i enlighet med antagna stadgar. 1925 instiftades "Skogsvårdsstyrelsernas förbund" med
uppgift att bl.a.
41