Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
som från 1903, dvs. den fick inte avverkas så att "skogens återväxt äventyras." Begreppet "svårföryngrade
skogar" infördes för vissa områden. Inom dessa infördes krav på utsyning från skogsvårdsstyrelsen
vid avverkning för annat ändamål än husbehov.
Återväxtbestämmelserna utvidgades, preciserades och löd som följande: "Där vid avverkning
icke kvarlämnas skog av sådan täthet och beskaffenhet , att densamma med hänsyn till rådande
naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt en tillfredställande naturlig återväxt ej heller kan
inom skälig tid påräknas, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att en nöjaktig
återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas på det avverkade området.
Därå uppkommen skog skall vidmakthållas till dess densamma nått den utveckling, att den ej
längre är att räkna som plantskog". Ansvaret för återväxtåtgärderna låg nu hos skogsägaren
istället för som i 1903 års lag hos avverkaren. Bestämmelserna skulle bl.a. garantera att s.k.
"skräpskogar" inte skulle kunna uppstå.
Samma skyldighet att utföra återväxtåtgärder infördes även då skogen skadats genom brand,
storm, snöbrott, insektshärjning och annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller
åverkan. Frågan om betesanläggning på skogsmark stramades sålunda upp. Samtidigt infördes
dock regler som inte hindrade omläggning till betesmark ”såframt marken är därtill lämplig och
icke av större ytvidd än som kan anses skäligt".
Beträffande "stävjandet av skogsskövlingen" så kvarstod i den nya lagen reglen från 1918 års
provisoriska lag att avverkning till avsalu ej fick ske "i sådan omfattning att fastigheten därigenom
skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden" 9 utan
skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Däremot kom inte bestämmelsen om begränsning av slutavverkningsarealerna
på nyförvärvade fastigheter med i den nya lagen. De spekulativa avverkningarna
hade dämpats i takt med att förhållandena efter kriget återgick till det normala, så regeln ansågs
inte längre nödvändig.
Beslutet skulle vid nästa högkonjunktur visa sig förhastat då problemen återkom, varför lagen
fick kompletterande bestämmelser 1938 genom regeln att "skog å fastighet, som genom köp, byte
eller gåva övergått till annan än arvlåtarens maka eller arvinge, icke utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd får under de närmaste fem åren från det lagfart söktes å fånget avverkas annorledes än
till husbehov, om icke avverkningen föranledes av en god skogsvårds fordringar". Denna paragraf
i 1923 års skogsvårdslag har benämnts "jobbarparagrafen". 10
3.3.3. Medel
För att skogsvårdsstyrelsen snabbt och effektivt skulle kunna stoppa en olaglig avverkning infördes
en möjlighet för skogsvårdsstyrelsen att snabbt meddela avverkningsförbud. En rätt som
enligt 1903 års lag endast tillkommit domstol eller överexekutor, dvs. länsstyrelsen. Denna utökade
möjlighet till att förhindra lagbrott kom att betyda mycket för skogsvårdsstyrelsens "självförtroende"
i lagtillsynen.
Skogsvårdslagen från 1923 omfattade fortfarande bara enskilt ägd skog. För statens, kyrkans,
härads- och sockenallmänningars och städernas skogar gällde tidigare förordningar och att Domänstyrelsen
utövade tillsynen.
1923 års lag gällde till en början enskilda skogar i hela landet utom i Lappmarken (där den s.k.
lappmarkslagen gällde), Norr- och Västerbottens kustland ( här gällde den s.k. dimensionslagen),
Gotland( Gotlandslagen ), de särskilt avsatta skyddskogsområdena( skyddskogslagen) samt vissa
husbehovs- och kommunala allmänningsskogar. 1925 upphävdes emellertid Gotlandslagen och
ersattes med skogsvårdslagen. Samtidigt upphävdes dimensionslagen i kustlandet och då tillkom
skogsvårdsstyrelserna i Norr- och Västerbotten. Dessa verkade till en början endast i kustområdena
men 1934 övertog skogsvårdsstyrelsen tillsynen över lappmarkslagen från Domänstyrelsen(skogsstaten).
Från 1925 fanns alltså skogsvårdsstyrelser i varje landstingsområde/län i landet.
9
Husbehovsavverkningarna var under 1920-talet en betydande del av avverkningarna, enligt Arpi och Schager
omkring 40%.(Arpi1955; Schager 1925)
10
Problemet med osund spekulation av skogsfastigheter skulle komma tillbaka ytterligare än gång under 1900talet,
nämligen 1997 då ändring i samma syfte skedde i den då gällande skogsvårdslagstiftningen.
39