Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
grövre skog på hela fastigheter och köp av hela fastigheter som genast i det närmaste kalhöggs av
s.k. "skogsjobbare". Detta oroade i hög grad såväl allmänheten, skogsvårdsstyrelserna som politikerna.
I årsberättelse 1913 från Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län skrivs bl.a.: "--- med de nuvarande
höga priserna även på props och på pappersmasseved, så sparas icke heller ungskogen. Ett
flertal exempel finnas, då till och med 25-årig skog fått falla för dessa virkeshungrande affärsmän,
som numera oftast komma från andra län."
1914 skrev samma skogsvårdsstyrelse följande: "Många hava - - de skogsägare varit, som av
vinningslystnad passat på de goda konjunkturerna och i förtid avverkat stora arealer med ungskog".
I årsberättelsen från Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län samma år skrev man så här: "Ungskogarna
- - - - har det under året varit maktpåliggande att skydda mot lagvidrig avverkning, då
nämligen spekulationsraseriet utsträckts till dessa och personer ur nästan alla samhällsklasser
syssla med virkesaffärer inom länet".
År 1917 hotades landet av bränslebrist landet p.g.a. utebliven stenkolsimport samtidigt som den
från transportsynpunkt tillgängliga vedförekomsten var begränsad. Detta ledde till höga virkespriser
och extraordinära vedavverkningar. Bränslekommissionen, som sedan 1914 ansvarade för
vedförsörjningen i landet, fann vid sin genomgång av läget våren 1917 att fastigheter som redan
genomhuggits av kommissionen, därefter totalt skövlats på skog p.g.a. de höga virkespriserna.
Kommissionen tillskrev därför regeringen och föreslog en tillfällig lag som skyddade ungskogen
och som även skyddade den äldre skogen mot "skogsjobbarnas" hänsynslösa avverkningar och
osunda spekulationer med fastigheter. Efter en snabb handläggning antog riksdagen 1918 de
föreslagna riktlinjerna, som senare förnyades varje år fram till 1923. Reglerna innebar bl.a. avverkning
ej fick ske i strid med "god skogsvård" och att på nyförvärvade fastigheter fick inte
slutavverkningar ske årligen på större areal än 2% av fastighetens produktiva skogsmark utan
tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.
Skogslagstiftningskommittéen framlade 1918 sitt förslag till ändrad lagstiftning och efter flera
turer 8 , bl.a. utarbetade såväl Domänstyrelsen som skogsvårdsstyrelsernas ombudsmannamöte
egna lagförslag. Först 1923 kom propositionen och den nya lagen antogs samma år av riksdagen.
3.3.2. Mål
1923 års lag inleds med en allmän principdeklaration - en portal - nämligen "att skogsmark skall
användas till skogsbörd". Här fastslås för första gången det statliga intresset av skogsproduktionen
eller som det uttrycks i Kommittéebetänkandet: "Grundprincipen i den föreslagna lagen är,
att det icke får bero på den enskilde jordägarens gottfinnande, om han vill utnyttja sin skogsmark
för produktion, utan att det skall åligga honom skyldighet härutinnan." Denna princip har därefter
rått genom hela 1900-talet.
I 3§ sägs att "yngre skog må icke, - - -, avverkas annorledes än genom för skogens utveckling
ändamålsenlig gallring". Begreppet "yngre skog" ersatte den provisoriska lagens "ungskog" och
innebar att skyddet nu omfattade skogen upp till medelåldern, dvs. för större delen av den period
då volymtillväxten är hög. Av bl.a. riksdagsbehandlingen framgår att man med det menat " ett
skogsbestånd är att hänföra till yngre skog enligt 3§, då dess värde som i skogen kvarstående
produktionsmedel genom beståndets tillväxtenergi i väsentlig grad överstiger dess realisationsvärde".
Detta innebar att skogen var skyddat upp till "2/3 av den i ordnat skogsbruk under liknande
förhållanden allmänt tillämpade mogenhetsåldern".( Skogsvårdsstyrelsernas möteshandlingar
1924 sid 31 och 89). För den äldre skogen gällde dock i stort samma avverkningsregler
8 Det kan vara av intresse att notera att beträffande avverkning av äldre skog(fröträdsmogen skog) föreslogs "att
den ej fick avverkas på sådant sätt att särskilda kulturåtgärder skulle bli av lag nödvändiga" utan att först anmäla
sådan avverkning till skogsvårdsstyrelsen. Om svar på anmälan ej lämnats inom två månader skulle avverkningen
kunna verkställas. Kritiken på just detta förslag blev stark. Enligt bl.a. Sveriges skogsägareförbund var skogsvårdsstyrelserna
inkompetenta för ett sådant arbete och de enskilda skogsägarna var inte intresserade att "bliva
överlämnade åt styrelsernas godtycke". Kommittéens förslag ströks också ur propositionen. Istället infördes
möjlighet för skogsvårdsstyrelserna att ingripa om föryngringsåtgärderna inte utförts inom rimlig tid.
38