Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
avverkningsformer. Här får man nöja sig med en mer allmänt beskriven utveckling (se dock problembeskrivning
till 1923 års skogspolitiska beslut).
Den skogsvårdslag som tillkom 1903 gav skogsvårdsstyrelsen möjlighet att ingripa mot sådan
avverkning som uppenbarligen äventyrade återväxten. Till skillnad från ganska detaljerade anvisningar
i vissa andra frågor valde riksdagen att inte ta ställning när det gäller avverkningsformerna.
Det särskilda utskottet uttalade bl.a.: "Trakthuggning med eller utan kvarlämnande av
fröträd måste i många fall tillämpas å skogar, där å andra ställen blädning kan befinnas vara det
lämpligaste skogsbrukssättet."
Sannolikt fanns det flera skäl till att riksdagen uttalade sig så. Bland troliga sådana kan nämnas
oenighet bland skogliga auktoriteter och bristande kunskap samt att man i de nordligaste länen
lagfäst tillåtligheten av fortsatta utglesande avverkningar. Mot denna bakgrund framstår det förvånande
att det i en bok utgiven 1904, enligt sitt förord avsedd som handbok för skogsvårdsstyrelserna
i deras uppgift att befrämja skogshushållningen, framförs andra uppfattningar. Bokens
titel är "Lagstiftningen angående vård av enskildes skogar samt anvisningar för skogarnas skötsel".
Författare är byråchefen vid Domänstyrelsen J O af Zellén tillika vice ordförande i Föreningen
för skogsvård. Under rubriken "Bör skogen blädas eller avverkas traktvis?" skriver han
"…. En ordnad blädning är att föredraga framför det slags rovhygge, som å stora vidder bedrivits
genom kalavverkning, utan att fröträd kvarlämnats, men därav följer ej att den vanliga blädningen
äger företräde framför den ordnade traktvisa avverkningen. …. Den traktvisa avverkningen
har också under nära ett sekel hos oss varit känd som den rätta hushållningen och långt
dessförinnan varit tillämpat å våra brukskogar med den goda effekt, som å dessa kan iakttagas."
Det är nog ingen överdrift att påstå att skogsvårdsstyrelserna valde att följa riksdagens linje. De
"av ålder kala markerna" beskogades och detta ledde till likåldriga skogar men i övrigt godtogs,
beroende på lokala förutsättningar, både trakthuggning och blädning i olika former. Vi återkommer
till en mer ingående redovisning av hur blädnings- och trakthyggesbruket senare utvecklade
sig under avsnittet 3.3.5.1.
Fram till omkring 1925 ökade skogsodlingen i hela landet utom i de nordligaste länen (figur 2.3-
1). Skogsodlingen utfördes både som sådd och plantering. Sådderna dominerade. Utöver den
skogsodling som utfördes efter avverkning - enligt 1903 års lag - skogsodlades även med olika
former av bidrag gamla kalmarker, ljunghedar och annan övergiven jordbruksmark. Skogsvårdsstyrelserna
övertog ett skogsodlingsarv från Hushållningssällskapet, Landsting, Länsstyrelser
m.fl. som under 1800-talet framför allt i södra och sydvästra Sverige satsat stora bidragsbelopp i
skogsodling eller som köpt in stora kalmarksområden som sedan skogsodlats. Som exempel på
detta kan nämnas Hushållningssällskapet i Göteborgs- och Bohuslän som genom bidrag 1866-
1896 gjorde 25 000 hektar skogsbärande samt Svältorna i Västergötland där staten köpte in
markområden för att skogsodla dem. Många bruk och gods såg trakthyggesbruket med efterföljande
skogsodling som den rätta vägen. Exempelvis skogsodlades på Uddeholms marker 1879-
1902 23 000 hektar.
3.2.5.2. Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet 1905-1923
I nedanstående tabell anges några uppgifter om skogsvårdsstyrelsernas personal.
Tabell 3.2.5.2-1. Uppgifter om skogsvårdsstyrelsens personal. (Lothigius 1945)
År Länsjägmästare och övriga jägLänsskogvakta- Tillfällig personal
mästarere
1905-1909 27 82 348
1920-1925 38 205 1 148
Skogsvårdsstyrelserna antog redan från början, i enlighet med riksdagens önskemål, ett brett
arbetssätt med ett flertal olika arbetsuppgifter. Det stora antalet tillfälligt anställda arbetade med
utsyning av skog, de var plantörer, de var verksamma inom frö- och plantverksamheten eller
arbetade med dikningsverksamhet.
29