Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
tion skulle kunna ta sig an sin uppgift på sådant sätt att skogsvårdsarbetet blev en långsiktigt
inriktad verksamhet. Riksdagens uppfattning i denna fråga framgår av den skrivelse som den
1903 ställde till regeringen: "Dessa styrelser skola ingalunda till sin egentliga karaktär bliva
polismyndigheter, tillsatta för att efterspana och beivra överträdelser av lagen angående enskildes
skogar. Utan de skola, var inom sitt verksamhetsområde, vara det centrala organet för alla
de strävanden, som avse att höja den enskilda skogsvården. Och härvid är det naturligen på
frivillighetens väg, som de största resultaten kunna ernås."
3.2.3. Medel
1903 års skogsvårdslag, med skogsvårdsstyrelsen som tillsynsmyndighet, gällde enskilt ägd
skogsmark utom skogar belägna i Västerbottens och Norrbottens län, Särna socken i Dalarna
samt på Gotland. Gotland hade sedan 1869 en egen återväxtlag som därefter kombinerats med en
s.k. dimensionslag. Kommunen var tillsynsmyndighet på Gotland. 5
I Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens fjälltrakter (lappmarker) gällde utsyningstvång och
i övriga delar av sistnämnda två län tillämpades en dimensionslag. Dimensionslagen innebar att
endast grövre träd fick avverkas. Sverige var ensam om att tillämpa sådana skogslagar
(Betänkande av 1896 års skogskommitté, 1889). Att man år 1903, trots redovisade betänkligheter,
lät den fortbestå kan bl.a. förklaras genom bristande kunskap om återväxtproblematiken i
dessa delar av landet, av att man tog ekonomisk hänsyn till sågverksnäringens behov av råvara
samt att det brast i avsättning av klenare sortiment.
Som tidigare framgått var Domänstyrelsen ansvarig tillsynsmyndighet vid tillämpning av samtliga
här sistnämnda lagar. Detsamma gällde för städernas, kyrkans, allmänningarnas och andra
allmänna skogar.
1903 års lag stipulerade skyldighet att efter avverkning vidta åtgärder för återväxtens tryggande.
Inte heller fick avverkningen bedrivas så, eller efter avverkning med marken så förfaras, att återväxten
uppenbarligen äventyrades. Påföljden var avverkningsförbud samt att skogsvårdsstyrelsen
i sista hand kunde utföra återväxtåtgärderna på skogsägarens (avverkningsrättsinnehavarens)
bekostnad. Om avverkningsförbud överträddes stipulerades böter och förverkande av det avverkade
virket.
Den nya skogsvårdslagen, som enligt riksdagens egen mening var svag, lade grunden för tillämpningen
av andra medel där upplysning och rådgivning från skogsvårdsstyrelsen sattes i främsta
rummet. Skogsvårdsstyrelsen skulle också biträda skogsägaren med bidrag, tillhandahålla frö och
plantor och övriga åtgärder som befanns lämpliga för att förbättra skogshushållningen.
För att finansiera denna verksamhet beslutade riksdagen att skogsvårdsavgifter skulle uttas. Till
en början togs dessa ut på trävaror och trämassa som utfördes från landet. Skogsvårdsstyrelserna
hade också ett statligt bidrag och kunde för återväxtåtgärder, i somliga län, använda medel som
avsattes av hushållningssällskap och landsting.
1903 års skogspolitik trädde ikraft den 1 januari 1905.
3.2.4. Organisation
Som redan framgått utgjorde tillskapandet av skogsvårdsstyrelserna, de nya skogspolitiska myndigheterna,
en viktig del av 1903 års riksdagsbeslut. Då statsmakternas beslut beträffande skogsvårdsstyrelsernas
arbetssätt och inriktning i allt väsentligt stått oförändrade i snart 100 år finns
det anledning att här kortfattat återge tankarna bakom detta ursprungliga ställningstagande.
5 Att Gotland fick fortsätta i egen regi berodde på gotlänningarnas egna önskemål. Ganska snart insåg man dock
att det var fruktlöst att med enbart lagtillsyn komma någon vart med återväxterna. Därför anhöll de lokala myndigheterna
att få en skogsvårdsstyrelse inrättad även på Gotland. Så skedde 1908. Den särskilda Gotlandslagen,
med skogsvårdsstyrelsen som tillsynsmyndighet, gällde till 1925. Även i våra dagar prövas särlösningar för
skogspolitikens tillämpning på Gotland. Sedan 1997 utövas, som ett led i försök med samordnad länsförvaltning,
skogsvårdsstyrelsens arbetsuppgifter av länsstyrelsen.
27