Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
rande tillstånd. Kommitténs uppfattning, att avverkningen icke motsvaras av skogarnas tillväxt
och att således överavverkning äger rum, torde icke av någon med förhållandena förtrogen kunna
jävas. Ej heller torde någon kunna bestrida, att detta missförhållande, om det tillåtes ohämmat
utveckla sig, måste bliva ödesdigert för vårt land."
Den som vill fördjupa sig i den diskussion som under senare delen av 1800-talet och början av
1900-talet pågick i "skogsfrågan" hänvisas till betänkande avgivet av 1896 års skogskommitté
samt till Enanders uppsats, 2000. Debatten engagerade många inflytelserika personer i landet.
Medlemsförteckningen i den år 1902 bildade Föreningen för skogsvård visade redan första året
1 100 medlemmar. Denna förening - där chefen för Domänstyrelsen var ordförande och statsministern
och jordbruksministern medlemmar - kunde flera gånger per år samla många prominenta
personer till debatt om skogen. Här ska två personer som sällan nämns i den skogshistoriska
litteraturen lyftas fram. De visar den bredd som då fanns i engagemanget för skogens
utveckling. Först Johan August Gripenstedt, finansminister under lång tid i slutet av 1800-talet.
Han genomdrev tillsammans med bl.a. de Geer tvåkammarriksdagen och tullfriheten. På ett enda
område gjorde han avsteg från frihandeln och den ekonomiska liberalismen. Han bibehöll exportavgifter
för ungskog(Ohlsson 1994). Den andra är Gunnar Wennerberg, gluntförfattare, ecklesiastikminister,
riksdagsman och landshövding. Han tillhörde, som förkämpe för en protektionistisk
konservativ partibildning, Gripenstedts motståndarsida. Wennerberg var övertygad om behovet
av en skogslag och under sin tid som landshövding i Växjö drev han igenom betydande inköp av
mark till staten som sedan skogsodlades. Detta skedde från 1875 och pengarna kom från ett anslag
som riksdagen ställt till förfogande för länsstyrelserna i detta syfte. Wennerbergs markinköp
resulterade i de fyra kronoparker som då uppstod i Kronobergs län(Svensson 1986).
Riksdagen hade med det nu utarbetade förslaget kommit till punkt i en långt utdragen och svårhanterlig
process. Sedan länge förelåg en stor enighet både hos centrala myndigheter och bland
regionala organ, som landsting, hushållningssällskap och länsstyrelser, om att skogarnas virkesresurser
överexploaterades och att helt otillräckliga återväxtåtgärder utfördes. Med tiden ökade
också samstämmigheten om nödvändigheten av ett skogspolitiskt agerande. Men det var här de
stora problemen uppstod. Man kunde inte komma överens, vare sig i de politiskt beslutande organen
eller bland myndigheter och organisationer, om hur en ny skogspolitik skulle utformas.
Hindren hade olika karaktär; politiska, organisatoriska, skogsvetenskapliga, ekonomiska etc.
Enander (2000), har utförligt beskrivit de förutsättningar som då rådde. Enander förklarar orsakerna
bakom den utdragna processen samtidigt som han diskuterar skälen till att ett beslutsläge
yppade sig 1903. Förslaget från 1896 års skogskommitté om att inrätta skogsvårdsstyrelserna var
en viktig, kanske avgörande, pusselbit vid tillkomsten av 1903 års skogspolitik.
3.2.2. Mål
Vid en genomgång av underlagsmaterialet till 1903 års skogspolitiska beslut - 1896 års utredning
samt yttranden över denna, regeringens proposition och i anledning av denna ingivna motioner -
framstår ganska tydligt att man hade ett högre och mer utvecklat skogspolitiskt mål än det som
kom till uttryck i 1903 års skogsvårdslag. Man insåg behovet av skydd för den yngre skogen och
uttryckte önskemål om en jämnhet i avverkningen av den äldre skogen.
Vad man i stor enighet åstadkom i lagstiftningshänseende var en återväxtlag för det enskilda
skogsbruket. Riksdagens andra kammare uttalade sig i anslutning till sitt lagbeslut om behovet av
ett fortsatt arbete inriktat bl.a. på att uppnå ett uthålligt skogsbruk. För att underlätta möjligheten
till ett riksdagsbeslut hade det särskilda utskottet på flera punkter tonat ned kraven i regeringens
proposition bl.a. togs förslaget om en lag om betesfred bort. Möjligheten att förhindra skador av
betesdjur togs dock med på det sättet att länsstyrelsen kunde förbjuda bete under viss tid på året
om Hushållningssällskapet och landstingen gav stöd för detta. Andra "urvattningar" som riksdagen
gjorde var att avverkningsförbud kunde hävas om säkerhet kunde ställas för kommande återväxtåtgärder,
insättandet av orden "uppenbarligen äventyras" vad gäller skogens återväxt i 1§,
och medtagandet i 12§ av "brukande av nödig betesmark till betning av husdjur" bland de ändamål
som inte fick hindras av lagen.
Man uppnådde också stor enighet rörande ett annat framtidsmål, tillskapandet av skogsvårdsstyrelserna,
en helt ny skogspolitisk myndighet. Stora förväntningar ställdes på att denna organisa-
26