Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Trots allt tycks skogsvårdsstyrelsernas personal ha fasthållit vid rådgivarstrategin. Tydligtvis
hade denna blivit en inarbetad tradition Det bar emot att uppträda som legala kontrollanter mot
samma skogsägare som man förut samarbetat med. Man torde också ha uppfattat den som det
bästa sättet att främja skogsvården på sikt. Men fasthållandet vid rådgivarstrategin innebar att
skogsvårdsstyrelserna inte var effektiva verktyg för att snabbt genomföra den nya skogspolitiken.
Det är mot denna bakgrund intressant att se, att politikerna försökte binda upp skogsvårdsstyrelserna
i administrativa system. Ett av dessa var översiktlig skogsinventering (ÖSI) som startade
1980. De brister i skogsvården som inventerarna ansåg föreligga skulle följas upp med anvisningar
till skogsägaren att avhjälpa dem inom viss tid, eljest skulle tvångsåtgärder sättas in.
Effektiviteten av detta system minskades emellertid genom att det var just översiktligt. Ett annat
system, som dock aldrig blev genomfört, var förslaget 1983 till avverkningskonton. Varje enskild
skogsägare skulle vara pliktig att årligen inbetala en summa motsvarande 2,5 % av det taxerade
skogsbruksvärdet men om han kunde visa att han fullgjort vissa lagliga skyldigheter skulle
skogsvårdsstyrelsen kunna bevilja återbetalning av ett visst belopp per åtgärdad hektar. Förslaget
framkallade massiva protestmöten av skogsägarna i olika delar av landet, där man bl.a. hotade
med leveransstrejk. Att förslaget inte framlades för riksdagen berodde kanske till en del på dessa
protester men mer på den nedgörande kritik som lagrådet riktade mot detsamma för att det stred
mot grundläggande rättsliga principer.
Sistnämnda incident tyder på att skogspolitiken under denna period drev mot en allvarlig social
konflikt. Att denna inte blev verklighet berodde, såvitt jag förstår, på att skogsvårdsstyrelserna
fasthöll vid sin försiktiga rådgivarstrategi.
Det sagda får inte tolkas så, att företrädarna för den nya skogspolitiken önskade en återgång till
orderstrategin för ett snabbt och effektivt genomförande av de nya skogspolitiska signalerna.
Förmodligen insåg man att detta var en psykologisk omöjlighet. Men man litade inte heller på
rådgivarstrategin, eftersom man misstrodde de enskilda skogsägarnas vilja och förmåga att driva
ett rationellt skogsbruk. Därför sökte man efter nya utvägar att påverka skogsägarna till en snabb
åtlydnad. De förut berörda administrativa kontrollsystemen var en sådan utväg. En annan var
stora kampanjer i skogsskötselfrågor riktade till de enskilda skogsägarna. De startade just under
dessa decennier och kunde väl i och för sig väl förenas med rådgivarstrategin. Även om de tillkom
på Skogsstyrelsens initiativ, var det dock de politiska instanserna som beviljade de nödvändiga
anslagen.
Avslutning
Till slut skall göras en systematisk sammanställning av de allmänna erfarenheter, som illustreras i
den historiska översikten.
En nödvändig förutsättning för att en rådgivarstrategi skall komma till användning är att de politiska
och rättsliga kraven är förenliga med den reglerade folkgruppens intressen. Vanligen är det
då fråga om latenta intressen - framför allt långsiktiga sådana - eftersom en reglering eljest skulle
varit onödig. Enär dessa intressen inte är upplevda från början, behövs ett omfattande
upplysningsarbete.
När det i dessa sammanhang talas om intressen tänker man vanligen på ekonomiska intressen,
men det finns andra som kan ha betydelse. Ett, som framskymtat i historiken, är intresset av att
väl vårda sig om sin egendom enligt de åsikter som är vanliga i det omgivande samhället. Ett
annat är intresset av att folkgruppens sociala ställning inte försämras. Till den sociala ställningen
hör att själva kunna bestämma över sina angelägenheter. Om bestämmanderätten tages från dem
genom lagstiftning, upplevs detta som en social prestigeförlust. Detta intresse spelar långt större
roll än man vanligen tror. I detta hänseende är rådgivarstrategin helt oskadlig om den genomförs
på att riktigt sätt. Det var därför skogsvårdsstyrelsernas personal lade sådan vikt vid att det ändrade
skogsbruket skulle framstå som ett resultat av skogsägarnas egna beslut.
Om de politiska och rättsliga kraven inte är förenliga med den reglerade folkgruppens intressen,
blir frågan om tvång aktuell. I dessa fall, där människor skall tvingas att arbeta mot sina egna
intressen, är det oftast krav från andra samhällsgrupper som föranlett lagstiftningen. Bakom
skogslagstiftningen på 1980-talet låg sålunda fackföreningsrörelsen som slog vakt om industrins
232