Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
"För att det skall bli möjligt att bevara och öka skogsägarnas intresse för skogsvården är det
emellertid nödvändigt, att deras handlingsfrihet ej kringskäres, såvida det ej är fråga om en åtgärd
eller underlåtenhet som mera påtagligt står i strid med en god skogsvårds krav."
Skogsvårdsstyrelserna kunde också peka på påtagliga framgångar i sitt arbete. Skogsvården på
enskilda skogar hade starkt förbättrats, även om det inte hade skett så snabbt som otåliga politiker
väntat sig. Man kan naturligtvis i efterhand ställa frågan i vad mån andra förändringar i samhällslivet
bidragit till förbättringen. Särskilt tänker man då på lantbrukens fortgående omvandling
till ekonomiska företag. Investeringarna i mark, byggnader och maskiner måste betalas med
årliga räntor och amorteringar. För detta ändamål blev det vanligt att göra årliga uttag i skogen på
ett sätt som garanterade att skogen även i framtiden kunde ge en kontinuerlig inkomst. Denna
utveckling har underlättat skogsvårdsstyrelsernas arbete men det är otvivelaktigt de som lyckats
väcka skogsägarnas intresse för skogens framtida utveckling.
Till slut skall sägas att föregående framställning gällt relationen mellan skogsvårdsstyrelserna
och skogsägarna som bar det långsiktiga ansvaret för skogen. Annorlunda ställde sig förhållandet
till köpare av fastigheter eller bestånd, som avsåg att skaffa sig en snabb ekonomisk vinst genom
att exploatera virkesförrådet (enligt de första lagarna var det avverkaren som hade att sörja för
återväxten). I deras fall saknades den nödvändiga förutsättning för rådgivarstrategin som det
långsiktiga ansvaret för skogen innebär. Det var därför nödvändigt i deras fall att använda sig av
rättsligt tvång. Huvuddelen av förbud och sanktioner, som sattes in under de första decennierna,
tycks ha varit riktade mot sådana aktörer.
Perioden 1960-1990
Den rådgivar- och samarbetsstrategi, som kommit att dominera skogsvårdsstyrelsernas arbetssätt,
utsattes under denna period för starka påfrestningar.
Orsaken låg i omläggningen av den statliga skogspolitiken. Förut hade denna sett enskild skog
som ett stöd för jordbruket, vilket utan detta stöd inte ansågs kunna existera i stora delar av landet.
Hänsynen till jordbruket hade präglat skogsvårdslagstiftningen. Nu övergavs denna inställning
fullständigt och man såg enskild skog uteslutande som en råvarukälla för industrin. Skogspolitiken
inriktades alltså efter industrins behov. Vändpunkten kan sättas till 1965, då förbudet
för bolag att förvärva jordbruksfastigheter upphävdes och ersattes av en lag som öppnade möjlighet
för skogsindustriella bolag att köpa skogsmark. Sedan följde de skogspolitiska utredningarna
(1973 och 1978), som på ett radikalt sätt förde fram den nya skogspolitiken samt en ny skogsvårdslag
1979 som ställde skärpta krav på skogsägarna. Slutpunkten på denna utveckling nåddes
1983 då gallringsskyldighet och skyldighet att avverka "slutavverkningsbar" skog infördes i lagen
för att tvinga fram mer virke till industrin. Drivkrafterna till den nya politiken var den socialdemokratiska
regeringen och bakom den fackföreningsrörelsen samt den skogliga expertisen.
Men inte heller de borgerliga partierna hade i princip en annan åsikt. Det framhölls att det rådde
en bred politisk enighet om de samhällsekonomiska målen för skogspolitiken.
Man krävde att de enskilda skogsägarna skulle leverera till industrin största möjliga virkeskvantiteter
till lägsta möjliga kostnad. För att nå detta mål måste det enskilda skogsbruket
rationaliseras och effektiviseras efter storskogsbrukets modell. Det innebar bl.a. att slutavverkning
skulle göras genom kalhuggning av tillräckligt stora arealer och att dessa skulle planteras
med snabbväxande plantor. Dessa målsättningar gav upphov till nya och skärpta föreskrifter för
skogsägarna. I kurser för skogsvårdsstyrelsernas personal betonades att ökad vikt måste läggas
vid kontrollen av att föreskrifterna efterlevdes. Kanske avsåg man att bryta med deras traditionella
arbetssätt som lade huvudvikten vid rådgivning.
I själva verket kan det tyckas att grunden för rådgivarstrategin eliminerats genom den nya skogspolitiken.
Denna strategi byggde på att de statliga kraven motsvarades av skogsägarnas långsiktiga
intressen. Denna förutsättning förelåg inte längre. Skogsägarna kunde inte rimligen vara
intresserade av att sälja virke till industrin för lägsta möjliga pris, så som politikerna krävde.
Vidare betonades i förarbetena till 1979 års lag att skogsägarnas lagliga skyldigheter inte fick
begränsas av hänsyn till det enskilda skogsbrukets lönsamhet.
231