Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Den grupp som samlades kring ordergivarstrategin hade länge en energisk talesman i Karl F.
Mellquist, som satt som länsjägmästare i Älvsborgs län i 37 år fram till 1951. Han ansåg att
skogsägarna saknade personlig och ekonomisk förmåga att driva ett godtagbart skogsbruk.
Skogsvårdsstyrelsen måste därför tvinga dem till det. Härvidlag var lagen och hotet om rättsliga
sanktioner viktiga hjälpmedel för att få dem att lyda myndighetens order. Det gällde att inge dem
en hälsosam respekt för lagen. Det verkar som om Mellquist egentligen eftersträvade - ehuru han
inte sade det uttryckligen - att skogsvårdsstyrelsen skulle övertaga ledningen av det enskilda
skogsbruket genom att utföra all föryngring och stämpling och därigenom bestämma när avverkning
fick ske.
Liknande tankegångar förekom på många andra håll. Som exempel nämndes särskilt Kristianstads
län och Stockholms län. Hur kontakten med skogsägarna utspann sig under dessa förutsättningar
framgår av denna uppteckning: "Det var en märkvärdig tid här i Älvsborg, då man så att
säga gick med avverkningsförbud i fickan. Man kunde säga till en bonde: gör du inte så eller så,
blir det avverkningsförbud i morgon. Men i regel bestämde man bara hur det skulle bli."
Något samarbete med skogsägarna kunde under sådana förhållanden inte komma till stånd.
Tvärtom var missnöjet i skogsägarleden med skogsvårdsstyrelsens sätt att agera så stort att det
gav eko ända upp i riksdagen.
Till grund för de motsatta strategierna låg olika människouppfattningar. Men flertalet länsjägmästare
hade inte så bestämda åsikter att utgå ifrån. De lagade efter lägligheten i varje särskilt
fall. Deras verksamhet kom därför att ligga emellan de båda strategierna med inslag av dem
båda. Vad som är anmärkningsvärt är att det med tiden skedde en övergång till en rådgivarstrategi
av fler och fler län. Övergången i Örebro län beskrives så: "Argumentationen gentemot
skogsägarna gick ursprungligen bara på två linjer: order och ekonomi. I regel rörde det sig
om order. Bönderna var mycket förbittrade. Det är lätt att förstå ty personalen var kaxig och svår
att ha att göra med. Någon gång på 1920-talet kom vi inom styrelsen överens om att ändra vår
inställning till skogsägarna och gå in för en mjukare linje. Det var inte lätt att få med länsskogvaktarna
på denna nya linje, de var småkungar i sina distrikt."
Man kan undra över vad som ledde till denna övergång. Jag tror inte i och för sig att människouppfattningen
bakom den genomtänkta rådgivarstrategin vann större utbredning. Snarare var
orsaken att söka i praktiska hänsyn. Man kan visserligen inte påvisa att rådgivarstrategin skulle
vara effektivare än orderstrategin i att åstadkomma ett förbättrat skogstillstånd. En jämförelse
mellan Jönköpings och Älvsborgs län - de två motpolerna i sin behandling av skogsägarna men
eljest med likartade naturliga och sociala förhållanden - har visat att virkesförrådet på enskilda
skogar ökade med omkring 50 % under tiden 1928-1952 i båda länen. Förbättringen av skogstillståndet
kunde alltså åstadkommas lika väl genom hot om tvångsåtgärder som genom samarbete.
Däremot var det antagligen så att rådgivarstrategin underlättade skogsvårdsstyrelsernas
arbete. Skogsägarna var ju ett i hög grad individualistiskt släkte, vana vid att själva bestämma,
och myndighetsattityder väckte starkt motstånd hos dem. I rapporter från län där rådgivarstrategin
tillämpades under 1930-talet omtalas, att skogsvårdsstyrelsen hade tidigare själv
måst komma med förslag, nu under 1930-talet kom en strid ström av ansökningar om biträde med
skogsvården och om skogsägardagar och kurser från skogsägarna själva. Ett allmänt intresse för
skogens vård hade blivit väckt ute i bygderna. Detta intresse var en vidare säkrare garanti för
framtidens skogsvård än påtvingade anvisningar.
Fram på 1950-talet torde samtliga skogsvårdsstyrelser ha anslutit sig till en rådgivarstrategi.
Denna sågs som det gemensamma kännetecknet på deras uppläggning av verksamheten. Den
hade givit skogsvårdsstyrelserna ett stort förtroende bland skogsägarna, något som betygades
under riksdagsdebatterna om både 1923 års och 1948 års skogsvårdslagar. Det sades att skogsvårdsstyrelsernas
personal visat stor förståelse för enskilda skogsägares problem och att de gjorde
sitt bästa för att hjälpa dem som råkat i ekonomiskt trångmål. Den förda strategin kan också sägas
ha fått erkännande från regeringshåll. Vid tillkomsten av 1948 års lag framhöll jordbruksministern
(Per Edvin Sköld) att resultatet av skogsvårdsarbetet alltid måste ytterst bero på
de enskilda skogsägarnas insatser och han tillade:
230