Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
En som klart insåg skogsvårdslagarnas tvetydighet var den förste länsjägmästaren i Värmlands
län Arvid Nilsson. I ett anmärkningsvärt diskussionsinlägg i Svenska skogsvårdsföreningens
tidskrift 1907 kritiserade han 1903 års lag för dess tvetydighet och androg ovannämnda exempel.
Orsaken till tvetydigheten ansåg han ligga i den omständigheten att skogsvårdsstyrelserna blivit
anförtrodda två oförenliga uppgifter, dels rättslig kontroll och dels rådgivande verksamhet.
Skogsvårdsstyrelserna måste välja mellan dessa och själv valde han för sin del obetingat rådgivningen.
Denna såg han som parallell med hushållningssällskapens där alla tvångsmoment saknades.
Dessa hade bedrivit skoglig service och rådgivning alltsedan 1870-talet genom konsulter
och genom att tillhandahålla plantor från sina plantskolor. Denna verksamhet övertogs sedan av
skogsvårdsstyrelserna. Enligt Arvid Nilsson gällde det alltså att hålla alla antydningar om lagen
borta i kontakten med skogsägarna.
Skogsvårdslagarna kunde alltså tolkas på olika sätt och länsjägmästarna gjorde så (det var överallt
länsjägmästaren som bestämde strategien medan själva styrelsen teg och instämde). Så småningom
uppstod en anhängargrupp kring var och en av de två motsatta strategierna. Gruppen
kring rådgivarstrategin representerades efter Arvid Nilsson främst av Wilhelm Lothigius i Jönköpings
län från 1914 och Nils B. Hansson i Blekinge län från 1931. Om man sammanställer det
gemensamma i deras budskap, framtonar följande bild. De såg skogsägarna som kompetenta och
ansvarskännande brukare av sin skog. Skogsvårdsstyrelsens uppgift var att till dem förmedla
kunskaper så att de kunde göra ett bättre skogsbruk. Besök i skogen skedde alltid i sällskap med
ägaren. Skogsvårdsstyrelserna skulle också tillhandahålla service i fråga om utstämpling och
plantering men detta sågs mera som ett övergångsfenomen. Målet var att göra skogsägarna självaktiva
också i dessa hänseenden. Eller som Nils B. Hansson formulerade målet: skogsvårdsstyrelserna
skulle arbeta på att göra sig själva överflödiga.
Under de första årtiondena skedde kunskapsförmedlingen genom personliga samråd ute i skogen
eller genom samarbete med utstämpling eller plantering. Denna personliga rådgivning sågs som
helt överlägsen alla andra kontakter. Den skedde utan kostnad eller till en låg serviceavgift. Men
på 1950-talet hade personalkostnaderna stigit så att skogsvårdsstyrelserna såg sig tvungna att
höja ersättningstaxorna. Den personliga rådgivningen blev då allt för dyr. I stället övergick man
till kollektiva kunskapsförmedlingar genom kurser, skogsägardagar och tryckt information. Men
då var grunden redan lagd. Under alla förhållanden framstod det som viktigt att allt som kunde
uppfattas som en myndighetsattityd noga undveks, eftersom det gjorde slut på skogsägarens intresse.
Lagen borde därför aldrig nämnas i argumenteringen, inte heller borde skriftliga bekräftelser
förekomma. Åtgärderna med skogen skulle framstå som skogsägarens egna beslut, inte
som framtvingade handlingar.
Tord Westerberg, länsjägmästare i Norra Kalmar län från 1935 beskrev situationen på följande
sätt: "Vi nöjde oss med en muntlig försäkran, tog varandra i hand och litade på varandra. Vi behövde
inte ha en skriftlig överenskommelse. Man vann ingenting på att dra upp det formella förfarandet.
Under min första tid i tjänsten fick jag avvärja många förbud som föreslogs av länsskogvaktare.
Det fanns emellertid redan då länsskogvaktare som aldrig gjorde en anmälan utan
klarade upp problemen med skogsägarna. De var goda vänner med bönderna så att dessa visste
att de kom för att hjälpa. Vi har kommit överens om att något som kan kallas inspektion inte får
förekomma. De får inte resa bara för att kontrollera."
Det fanns naturligtvis skogsägare som inte svarade positivt på skogsvårdspersonalens erbjudanden
om rådgivning. Hur man gick till väga i ett sådant fall illustreras av följande uppteckning
från Uppsala län .
"Jag har sällan eller aldrig åberopat lagen. Det är meningslöst att köra med lagen. När jag skulle
förmå någon att skogsodla kunde jag säga: det här är skräpskog, du måste plantera. Gjorde han
invändningar, talade vi först om annat, så återtog jag: så kan du inte ha det, vi ordnar väl det här.
Gick det ändå inte, sa jag till exempel: då får jag säga till länsjägmästaren, men det är väl onödigt,
du kan väl plantera en bit i sänder. Det gick han i regel med på. Vi länsskogvaktare var inställda
på att klara upp saken på egen hand. Det gick inte med ekonomiska resonemang. Man
måste försöka röra vid en känslosträng. Det var effektivt att påpeka att någon granne hade planterat.
Om någon invände att han inte fick nytta av åtgärderna, kunde jag säga: när du blir gammal
en gång, då kommer du att gå upp till den här skogen och se hur vacker den är."
229