Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
4.8. Per Stjernquist - Ordergivare eller Rådgivare? Om
skogsvårdsstyrelsernas strategier fram till 1990
Under de första årtiondena följde skogsvårdsstyrelserna olika strategier för att sprida budskapet
om skogsvård bland landets skogsägare. Särskilt uppmärksammade i den interna debatten blev
två strategier som uppfattades som varandras ideologiska motsatser. De kallas här rådgivarstrategin
respektive orderstrategin men man måste då komma ihåg att detta är ytliga karaktäriseringar,
gjorda för att skapa en bekväm terminologi, och att termerna kanske inte säger så mycket om vari
skillnaden dem emellan egentligen låg. Detsamma kan sägas om andra benämningar som använts
t. ex. demokratisk respektive auktoritär styrning eller den som ofta förekom i skogsvårdsstyrelsernas
interna diskussioner nämligen mjuk respektive hård handlingslinje.
I denna uppsats skall först undersökas vad den reella innebörden var av särskilt rådgivarstrategin
(orderstrategin följde ett mönster som var allmänt spritt i myndighetsvärlden). Sedan skildras
tvekampen mellan de två motsatta strategierna som slutade med att rådgivarstrategin helt tog
överhanden. Den blev skogsvårdsstyrelsernas gemensamma ideologi som vann allmänt erkännande
för sin kloka psykologiska uppläggning och som på ett enastående sätt avvek från det traditionella
myndighetsmönstret. Strategin blev så inarbetad att den inte kapitulerade då den mot
undersökningsperiodens slut utsattes för ett politiskt tryck som krävde snabbare och effektivare
åtgärder för att genomföra skärpta skogspolitiska signaler.
Perioden 1905-1960
Tvärt emot vad som vanligen antages var skogsvårdslagarna under denna period inte entydiga i
fråga om vilka påverkningsmetoder som skulle användas mot skogsägarna. Visserligen uttalade
Riksdagen vid antagandet av 1903 års lag, att det var av största vikt att man gick på övertygelsens
väg utan användande av tvångsmedel vilka lätt kunde väcka missnöje med lagen och minska
det allmänna intresset för skogsvård. Det kan synas vara en rekommendation av en rådgivarstrategi.
Men om man betänker att övertygelse kan vinnas genom hot om tvång lika väl som
genom saklig argumentering blir tolkningen inte lika självklar.
Å andra sidan kunde orderstrategins anhängare åberopa, att lagarna ägnade stort intresse åt att
utforma system av tvångsmedel. I dessa ingick att man i första hand borde söka få till stånd en
skriftlig överenskommelse med skogsägaren. Men övertygelse som framtvingas inför utsikten av
tvångsingripanden är i själva verket en del av tvångsapparaten.
Författare: Per Stjernquist
f. 1912, domstolstjänster 1935-1946, professor i civilrätt 1950, Lunds
universitets prorektor 1964-1968, rektor 1968-1970, professor i rättssociologi
1972-1978. Centrala forskningsområden: dels skogsbruk och
skogspolitik, dels organisationsväsendet och dess relation till rättssystemet.
228