Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
tydande del (år 2000 cirka 13 miljoner kubikmeter) lever på relativt billigt importvirke huvudsakligen
från baltiska staterna och Ryssland. Man vet att virkesförråden stadigt ökar men har
ganska dimmiga föreställningar om hur stora virkesförråd som behövs för att väl utnyttja markens
produktionsförmåga. Ett senare avsnitt i denna uppsats kommer att diskutera denna fråga.
När det gäller skogsbruk och miljö har den biologiska mångfalden blivit en central fråga. Man
försöker bygga upp en miljöanpassning av skogsbruket genom en marknadsrelaterad certifiering.
Biologisk mångfald eller "biodiversitet" är ett ganska nytt begrepp. Tidigare talade man mest om
naturvård och naturreservat. Första gången jag själv har använt begreppet i skrift torde ha varit så
sent som 1975 i "On the Problem of Estimating the Environmental Benefits of the Forests"
(Nilsson N. E. och Singh K. D.). När det gäller skogsbruk och energi är den stora frågan idag
relaterad till användningen av förnybar energi som ett led i de globala strävandena att begränsa
växthuseffekten. Detta är ju nu ett av de stora globala problemen som man försöker komma till
rätta med inom ramen för klimatkonventionen. Eftersom denna historiska översikten skall sluta
omkring år 1990 kommer inte utvecklingen efter Rio-konferensen år 1992 att beröras.
Skogsbalansen och avverkningsberäkningar
Med skogsbalans avser vi en beskrivning av hur skogens virkesförråd utvecklas i tiden. Man
skulle även kunna använda begreppet i en vidare betydelse: Hur förändras skogens användning
för människan i tiden? Blir skogens olika kvaliteter sämre eller bättre? Under den period som
belyses i denna uppsats såg man huvudsakligen bara till virkesförrådet och virkesproduktionen.
En belysning av hur perspektiven småningom alltmer har utsträckts i tiden finns i kapitel 12 i
"Rikstaxen 75 år", där jag ganska ingående har redovisat de idéer och modeller som tillämpats
vid avverkningsberäkningar, skogsbalanser och virkesbalanser. (Nilsson, N-E., 1998).
Den doktrin som mötte mig år 1958, då jag skulle göra den första rikstäckande beräkningen på
data från den "nya riksskogstaxeringen", var att kontrollera att inte virkesförråden gick ned. Det
totala virkesförrådet i landet var emellertid på uppgång, frågan var bara med hur mycket.
Samtidigt var det ett trendskifte på gång. Redan i mitten på 1940-talet hade bolagsskogsbruket i
norra Sverige börjat gå över till ett ganska intensivt trakthyggesbruk med återbeskogning. Åtta år
tidigare hade Domänverkets chef, Erik Höijer, i sitt berömda cirkulär 1/1950 dragit upp riktlinjerna
för ett stort restaureringsprogram med slutavverkning av tras- och skräpskogar följt av fullständiga
skogsodlingsåtgärder. Inom det enskilda skogsbruket var dock "gallrings- eller genomhuggningsskogsbruket"
fortfarande det dominerade. I södra Sverige var den årlig föryngringsytan
lägre än 0,5 % per år. 1958 års beräkning utfördes på uppdrag av Skogsindustriernas
Samarbetsutskott och avsåg hela landet med uppdelning på fem industriområden. Dessa områden
spelade en väsentlig roll när det gällde att "fördela" virkesutbudet på olika industrier och industrigrupper.
Det pågick vi den tidpunkten en strid mellan landshövdingen i Norrbotten, d.v.s.
Manfred Näslund, och främst Domänverket (Erik Höijer) om avverkningarna ovanför den av
Domänverket uppdragna skogsodlingsgränsen. Näslund ville att det skulle avverkas där av sysselsättningsskäl,
medan Domänverket ville koncentrera sina krafter på att restaurera de starkt
vanhävdade markerna nedanför skogodlingsgränsen. Näslund var upprörd över att vi höll på med
avverkningsberäkningar åt Samarbetsutskottet, inte minst sedan han fått veta att de gjordes på
privat beställning och inte utan vidare skulle bli offentliga. Det blev en styrelsefråga och kompromissen
i styrelsen innebar att Samarbetsutskottet skulle ha exklusiv tillgång till beräkningarna
under två veckor, varefter de skulle offentliggöras. Rapporten trycktes i en mycket liten upplaga
och jag har genom åren inte lyckats bevara ett eget exemplar av desamma. Jag minns att kostnaden
för beräkningen kom att uppgå till 58 000 kronor. Alltnog, diskussionen om vem som i
framtiden skulle betala för avverkningsberäkningar fortsatte i styrelsen och i jordbruksdepartementet.
Man fann att sådana borde betalas med allmänna medel. Det ledde småningom till inrättandet
av en biträdande professur med inriktning på avverkningsberäkningar, vars förste innehavare
blev Gustaf von Segebaden. Liksom ett antal följande beräkningar gjordes dessa beräkningar
i två (senare tre alternativ) där huvudkriteriet som skiljde alternativen var storleken på den föreslagna
slutavverkningsytan uttryckt i procent av den totala skogsmarksarealen.
Småningom försköts intresset från att följa virkesförrådets förändringar till att avse den fullständiga
balansekvationen:
Ingående virkesförråd + tillväxt - avgång = Utgående virkesförråd
211