Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Skogspolitiskt framsynt var också kravet att alla skogsägare skall ha sin skog kartlagd, samt en
plan för verksamheten. Detta framstår för mig som något ganska självklart, en skogspolitisk åtgärd
i tiden.
Genom 5§3-bidraget skapades under 80-talet stora arealer ny skog, som i dag är i röjningsålder.
Utan bidraget hade verksamheten sannolikt inte fått den stora omfattning som nu blev fallet.
Detta gäller även för storskogsbrukets del. Detta bland annat på grund av den dryga ’skogsvårdsavgiften’.
Det var givetvis angeläget att få tillbaka så mycket som möjligt av skatten bidragsvägen.
En utväg var att avverka och sedan kultivera 5§3 skog. Skyddsvärda skogstyper,
såsom igenväxande hagmarker i Sydsverige, kom tyvärr att kunna klassas som reproduktionspliktiga
. De blev därför felaktigt bidragsberättigade när de avverkades. Förhållandet väckte
mycket kritik från naturvårdskretsar.
I mitten av 80-talet inträffade i norr några år med mycket dåligt väder. Temperaturunderskotten
var rekordartade. I kärva lägen blev växtförhållandena så ogynnsamma att såväl contortatall som
svensk tall drabbades av svampangrepp. Som en följd uppstod ett debakel om contorta-tallen.
Skogsstyrelsen fann sig nödsakad att införa skärpta regler för contortaodling. Detta var säkert en
skogspolitiskt riktig åtgärd i den rådande situationen. Sett i backspegeln kan konstateras att händelsen,
som jag redan då förutsåg, var en övergående klimatbetingad episod. Skadorna läkte inom
några år på de flesta ställen. Det skedda visade dock att contortan, som förutsett, har en toleransgräns
vad gäller kärva odlingsvillkor. Dessa tangeras eller överskrids i norr i verkligt extrema
klimatlägen. F.ö. förefaller odlingen fortfarande vara mycket framgångsrik. Detta vid sidan av
vissa problem som kan hänföras till själva beståndsanläggningen. Stora arealer av de ca 500.000
ha contorta-skog, som existerar i dag, är just nu på väg in i skördefasen.
Föreskrifterna till1979 års skogsvårdslag kom under 80-talet att omarbetas upprepade gånger till
följd av riksdags- och regeringsbeslut. Efter en statlig utredning om användning av kemiska medel
i jord- och skogsbruket infördes år 1982 stränga, närmast prohibitiva restriktioner för skogsbrukets
del. Naturvårdskraven skärptes som följd av en ständigt inflammerad miljödebatt. Kritik
framfördes från privatskogsbruket, men även från andra håll, mot lagens detaljstyrning. Man
menade att lagen inte längre var en ’minimilag’, utan att den alltför mycket präglades av näringspolitiska
målsättningar. Dessa kunde ifrågasättas ur bl.a. privatekonomisk synvinkel.
Skogsdebatten under 1970-talet hade präglats av uppfattningen att man närmade sig taket för
möjligheterna till virkesuttag i landets skogar. Under det följande decenniet klarnade bilden.
Den visade att faran överskattats. Detta inte minst eftersom industrins förbrukning av
svenskproducerad ved inte ökade enligt tidigare prognoser. Ett viktigt trendbrott vad gäller
skogsindustrins inriktning hade också inträffat under 70-talet. I stället för att utöka basindustrin,
och därmed virkesförbrukningen, valde de ledande företagen att expandera genom investeringar i
vidareförädling. Detta skedde både i Sverige men framför allt utomlands. Verksamheten blev på
så sätt mindre konjunkturkänslig. Man parerade också hoten från krafter inom framför allt socialdemokratin
och centern som pläderade för starkt höjda energiskatter. Genom dyrare energi skulle
de energikrävande svenska massa- och pappersbruken förlora i lönsamhet. Räntabiliteten på sådana
investeringar skulle minska.
Många faktorer samverkade säkert till att perioden fram till år 1994, då en ny lag trädde i kraft,
började präglas av en ny skogspolitisk kurs. Frihetsgraderna hade ökat vad gäller alternativen för
utnyttjandet av den svenska skogsresursen. Detta innebar en successiv nedtoning av inriktningen
i 1979 års lag mot hög och värdefull virkesproduktion. I stället ville krafter i rikspolitiken i ökande
utsträckning tillgodose miljö- och bevarandeaspekter på skogen. Desslikes ansåg man att
skogsägarna borde ges mer frihet från de lagvägen detaljstyrda skogsskötselkraven.
90-talet
90-talets skogsbruk ändrade karaktär jämfört med tidigare. Strävan att förbättra skogstillståndet
hade börjat bära frukt. Inom storskogsbruket var detta främst en följd av egna initiativ. Den nya
skogsskötseln hade också spritts till privatskogsbruket. För detta kan skogsvårdsorganisationen ta
åt sig en stor del av äran. Den nya situationen medgav att man kunde överge en del av de gamla
197