Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
re ett par tusen personer. Utbildningen skedde i flera omgångar. Alla hade vi stor nytta av de
förnämliga utbildningspaket i flora- och faunavård som Skogsstyrelsen gav ut och där landets
bästa krafter medverkat, en förnämlig skogspolitisk insats. Men för den ideella naturvården verkade
allt detta ha skett obemärkt. Man betecknade 80-talet som ”ett förlorat årtionde” vad gäller
skogsbrukets naturvårdshänsyn.
För oss som varit med och utformat en ur produktionssynpunkt biologiskt framgångsrik och
rationell skogsskötsel - och som vi gärna ville hänga fast vid - gällde det att inordna de nya
hänsynen i verksamheten. I SCA:s fall började vi med en - som vi tyckte - väl genomtänkt programförklaring,
’Skogsbruk och naturvård’, som offentliggjordes år 1987.
Vi tog de mål till våra som uppställts av ”Internationella unionen för natur- och naturresursvård”
och som stöder sig på FN:s miljöprogram, nämligen:
att vidmakthålla oumbärliga ekologiska processer och livsviktiga system
att bevara genetisk variation.
att säkerställa ett uthålligt och långsiktigt utnyttjande av arter och ekosystem.
Med detta som övergripande restriktion – slog vi fast - skall SCA:s skogsbruk med tillfredsställande
lönsamhet kunna förse industrierna med råvara. Dessutom skall man utnyttja de
goda möjligheter som finns att på sikt öka skogens avkastning till nivåer som ligger avsevärt
högre än dagens.
Men samtidigt finns det alltså andra anspråk på skogsmarken. Skogen har ett egenvärde som
naturresurs även om ingen människa har någon direkt nytta av det. Och människor har behov av
vistelse i skog och mark som rekreation. Detta ledde oss till två distinktioner vad gäller naturvården,
nämligen:
- Primär naturvård där hänsyn tas till natur och miljö för dess egen skull.
- Sekundär naturvård som går ut på att göra naturen tillgänglig och tilltalande för människan.
I de fall det finns en konflikt mellan den primära och sekundära naturvården bör den primära
naturvårdens intressen gå före.
Policy är en sak, men verkställandet en annan. Inom SCA valde vi att gå den för sakens skull
mest effektiva vägen. I stället för att producera vackra påkostade PR-alster infogades våra
hänsynsregler för naturvården direkt i alla de instruktioner som skulle ingå i den illustrerade
skogsskötselhandbok som var under utarbetande. De ingick snart även i alla tryckta
fältinstruktioner för olika skogsvårdsarbeten. Dessa delas ut till varje arbetare och gås igenom
var gång han eller hon får ett nytt uppdrag.
Ungskogsröjningen är den kanske viktigaste åtgärden under föryngringsfasen. Ty utan röjning
riskerar man att spoliera det framtida tillståndet i den med svett och möda, och till stora kostnader
anlagda ungskogen. Under senare delen av 70-talet blev röjningsbehovet akut. Ty den omfattande
anläggningen av ny skog under de föregående decennierna ledde till att stora arealer ungskog då
blev mogna för röjning. Situationen var likartad för hela storskogsbruket. Inom SCA döpte vi
vårt röjningsföretag, som till en början verkade oöverstigligt, till ’röjningsberget’. Men efter en
stor kraftansamling vad gäller såväl pengar som arbetskraft var det mesta av arbetet avklarat
under senare delen av 80-talet.
Som konsekvens av den aktuella situationen infördes röjningsplikt i 79 års lag, en enligt min
mening mycket klok åtgärd. Inte minst eftersom en hel del av den ungskog, som nu nått röjningsålder,
tidigare hade anlagts med statsstöd. Det gäller att vara konsekvent i skogsskötseln.
Impopulär blev dock röjningsplikten bland de privata. Men nationellt positivt, ty innan man hann
avskaffa röjningsplikten genom 94 års, vad gäller produktionsaspekten tandlösa lag, hade privatskogsbruket
hunnit röja fram massor av fina ungskogar till nytta för kommande generationer
skogsägare.
196