Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
En hel del av den skog som gödslats finns kvar ännu i dag. Såväl trädstorlekar som virkesförråd
är här större än det annars skulle ha varit.
70-talet
I stället för den underkända skogspolitiska utredningen tillsattes år1973 en ny utredning under
ordförandeskap av landhövding Bengt Lyberg. Han hade en god förankring i skogsindustrin. I
direktiven underströks kravet på uthålligt skogsbruk. Vi var nu inne i en period av hektisk utveckling
på skogsbruksområdet. Efter oljekrisen gick skogsindustrin för fullt med god lönsamhet.
Den svåra perioden på 60-talet låg bakom oss. Avverkningarna hade gått i höjden.
Produktionshöjande åtgärder var mottot för dagen även inom skogspolitiken. Stora arealer skog
gödslades. Plantskoleproduktionen lades om till rotade plantor. Här gick storskogsbruket i täten.
Staten stödde skogsforskningen, främst den produktionsinriktade, men också i ökande utsträckning
forskning vad avser naturvårdsfrågor. Den Lybergska utredningen etablerade ett nära samarbete
med såväl forskning som praktik. Man lyssnade noga på sakkunniga och experter, man
exkurerade flitigt och hade hearings med skogsbrukets företrädare, inte minst på skogsskötselområdet.
70-talet präglades bl.a. av att skogshushållningsfrågorna mer allmänt kom i blickpunkten och
konkretiserades, både nationellt och på företagsnivå. SCA införde ’tillväxtdifferensmetoden’
ägnad att konsekvent spara den bästa skogen för framtiden och avverka den sämre. Detta tänkande
kom att påverka den kommande lagens utformning. Forskarna på Skogshögskolan började
utveckla en beräkningsmodell av likartat slag som SCA:s Hushållningsmodell. Skogshögskolan
räknade på beställning av utredningen fram tre alternativa skogsbruksprogram med hjälp av denna.
Programmen hade resonerats fram efter överläggningar med bl.a. skogsbruket.
Utredningens betänkande, som lades fram år 1979, fick det upplyftande namnet ”Skog För
Framtid”. Man förordade ett skogsbruksprogram, som innebar kraftigt ökad skogsgödsling och
dikning, samt inplantering av contorta-tall i Norrland. Härigenom skulle det bli möjligt att på sikt
öka avverkningen i landet till 89 miljoner m3sk per år, med en avsevärd ökning redan under 80talet.
Det skogspolitiska beslutet blev emellertid att man sänkte ambitionerna vad gäller den
framtida skogsskötseln till en nivå, som skulle medge ett virkesuttag på 70-75 milj. m3sk per år.
Detta program innebar en möjlig avverkning på samma nivå som i genomsnitt förevarit under 70talet.
För många inom storskogsbruket blev beslutet en besvikelse. Den nationella målsättningen för
skogsbrukandet skulle nu komma att allvarligt divergera från den vi arbetade efter. Vi hade därför
hellre sett att det mest ambitiösa programmet fallit politikerna på läppen. För som grund till
detta program låg stora satsningar vi gjort inom forskning och utveckling under framför allt de
gångna tjugo åren. Det gällde sådana områden som skogsträdsförädling, contortaodling och
skogsgödsling. Arbetet hade inte bara skogsbruket självt bekostat, utan även samhället.
Vi, liksom säkert utredningen, hade tagit intryck av finnarnas ambitiösa och framgångsrika skogliga
MERA-program. Detta genomfördes för att förbättra industrins virkesförsörjning. I Finland
rådde en total politisk uppslutning kring denna målsättning. Vi frågade oss hur det kunde komma
sig att de politiska vindarna hade så olika kurs i broderländerna. Ty i båda fallen var skogen en
grundpelare för den nationella ekonomin.
Men 70-talet hade också utvecklats till ett konfrontationens årtionde. Olika omständigheter medförde
ett mot skogsbruket rätt ljummet inställt samhällsklimat. Vissa bolag, liksom Domänverket,
hade under lågkonjunkturen tärt rätt hårt på sina äldre skogar. Som en följd uppstod en upprörd
’kalhyggesdebatt’. Vidare florerade ’orienterarsjukan’. Detta som en följd, trodde man felaktigt,
av den pågående lövbekämpningen med fenoxisyror på hyggen och i ungskog. Sanningen var att
orienterarna smittade varandra med gulsot. Debatten om lövslybekämpningens vara eller icke
vara böljade fram och tillbaka under hela årtiondet. Skogsgödslingens miljöpåverkan var ständigt
temat för dagen. Liksom intränglingen Pinus contorta.
Och ’gröna vågarna’ flyttade ut i skogarna där de köpte eller helt enkelt ockuperade ödegårdar,
ofta efter avflyttade skogsarbetare. Men nykomlingarna anlände inte till den serena miljö de före-
193