Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Den ’nya’ skogen
Det bör framför allt vara det senaste halvseklets skogspolitik som skall stå i fokus för denna uppsats.
Och detta gäller även när vi diskuterar dagens äldre skog. Ty även om vår nuvarande äldre
skog föddes betydligt tidigare, så har den i hög grad det senaste halvseklets skogsbruksformer att
tacka för att just denna existerar i dag.
Under 50-årsperioden har dessutom, på det nya sätt skogsbruket bedrivits, mer än hälften av
Sveriges skogsmark omförts till ny skog, vars äldsta delar nu hunnit upp till medelåldern. Vi har
bakom oss en period som är helt unik i Sveriges skogsbrukshistoria, och hela skogshistoria för
den delen.
40- och 50-talen.
Skogsvårdslagen från 1923 var i kraft under 40-talet, men var då skäligen antikverad. Som ersättare
utformades 1948 års lag. Den var litet mer offensiv än den gamla från 1923. Det ekonomiska
tänkandet skulle vara vägledande för det praktiska handlandet. Målet var att skogsskötseln dels
skulle ge tillfredsställande ekonomiskt utbyte, dels leda till jämn avkastning. Nu liksom tidigare
var det förbjudet att avverka utvecklingsbar skog annat än genom ändamålsenlig gallring. Skogen
var utvecklingsbar om det var mer lönsamt att låta den stå kvar än att slutavverka den. Dessutom
krävdes att avverkningen måste planeras så att tillgång på äldre skog aldrig fick tryta. Man kan
säga att kravet på uthållig och jämn avkastning från varje skogsfastighet var lagens signum. Men
på vilken nivå?
På 40-talet hade den andra riksskogstaxeringen levererat uppgifter om skogstillståndet i landets
norra delar. Man försökte sig nu på att med dessa uppgifter som grund genomföra regionala
avverkningsberäkningar. Tyvärr blev de framräknade scenarierna nedslående. Virkesbrist tycktes
hota i framtiden. Industrifolket deppade, inte minst därför att man ville maximalt utnyttja den
fina efterkrigskonjunkturen.
Inom storskogsbruket hade 40-talet inneburit en omsvängning i synen på skogsbrukssätt.
Avgörande för detta var skogsforskningens framsteg, samt erfarenheter som redovisades av några
praktiskt verkande föregångsmän. Kalavverkning följd av naturlig föryngring under fröträd eller
skogsodling hade börjat praktiseras mer allmänt. Omfattningen var dock ännu rätt beskedlig.
Siktet var inställt på att omföra stora arealer dålig restskog till mer växtliga ungskogar. Detta var
en utveckling av mer offensivt slag än det som föresvävat lagskrivarna.
Skogstillståndet i Norrland var vid denna tid så nedkört att man i dag nog knappast kan föreställa
sig hur katastrofalt tillståndet var. I SCA:s slutavverkningar, som i början av 50-talet var ett slags
saneringshuggningar, skördades ca 40 m3sk gagnvirke per ha. I dag är slutavverkningarna mångfalt
virkesrikare. Interna direktiv förbjöd vid denna tid avverkning av bättre skog med normal
slutenhet. Officiellt räknade man med restskogar enbart i Norrland på totalt 1,45 miljoner hektar.
Med dagens kvalitetkrav på skog skulle siffran ha satts avsevärt högre.
Men 1948 års skogsvårdslag utgick från att man så långt möjligt var skulle utnyttja den existerande
skogen på ett uthålligt sätt. Statens Skogsforskningsinstitut utformade en ekonomisk
beräkningsmodell för detta, på vilken lagens tillämpningsanvisningar byggde. Gränsen för vad
som var utvecklingsbar skog eller ej bestämdes beståndsvis utan större hänsyn till beståndens roll
i det större sammanhanget.
Utslagen kunde bli uppseendeväckande. Under sommaren 1950 hade Statens Skogsforskningsinstitut
på uppdrag av Skogsstyrelsen lagt ut ett antal provytor i trakten av Lycksele för att
demonstrera lagens tillämpning. Legendarisk är en år 1951 av Kramfors AB och MoDo ordnad
exkursion till några av dess ytor. Temat var gränsdragningsproblemen mellan skog som enligt
lagen skulle betraktas som utvecklingsbar eller ej. Till exkursionen hade bolagen inbjudit ett 30tal
skogsmän representerande myndigheter, olika organisationer och skogsägande bolag.
Mot bakgrund av gjorda mätningar kunde bl.a. ett 200-årigt granbestånd klassas som ej utvecklingsbart
i lagens mening. Slutavverkning fick företas och skulle följas av fullständiga föryngringsåtgärder.
Detta var alla exkursionsdeltagare också överens om. Men medan dessa sedan
190