Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
kutera skeendet som en utvecklingsprocess vars olika avsnitt på sitt speciella sätt givit bestående
bidrag till att forma dagens skogstillstånd.
Dagens äldre skog
Dagens äldsta skog föddes på 1800-talet eller vid det följande seklets början. Uppkomsthistorien
för de rester av denna skog som finns i dag, och nu är vår äldsta, kännetecknas oftast av gynnsamma
omständigheter som förevarit utan mänsklig medverkan. Detta gäller inte minst för landets
norra delar. Positiva undantag i denna bild är skogar som en gång anlades på sydvästra Sveriges
ljunghedar samt vissa skogar tillhörande bruk, allmänningar och gods i landets södra delar.
Sådan i dag gammal skog minner om en något längre historia av ordnad skogsskötsel.
Den äldsta skogsvårdslagen från 1903 stadgade att återväxten skulle säkras efter avverkning.
Senare lagar från 1918 och 1923 ville dessutom förhindra att dåtidens unga skogsbestånd
avverkades för tidigt. De fick bara gallras på ett för deras fortsatta utveckling ändamålsenligt sätt.
Ja, man var från myndighetshåll så rädd om bl.a. den yngre och medelålders skogen att i stora
delar av Norrland, men även söder därom, endast skogsstatens tjänstemän fick göra utsyningar av
virkesuttagen (”utsyningstvånget”) på bolagens och de privatas skogar. På så vis har säkert våra
tidiga skogsvårdslagar bidragit till att forma en del av dagens äldre skog.
I övrigt befann sig skogsbruket under 1900-talets första årtionden i en sökprocess där olika skötselmodeller
provades. Under några årtionden hade förespråkarna för den s.k. ’blädningen’ övertaget.
Metoden upplevde en storhetstid. Men när de nedslående resultaten vad avser skogstillståndets
utveckling med tiden blev alltför uppenbara råkade blädningsskogsbruket i vanrykte. I
stället slog ett skogsbruk byggt på ’trakthuggning’ så småningom igenom. Detta skedde i huvudsak
inte ’tack vare’ utan närmast ’trots’ den då rådande skogspolitiken (se nedan).
Under 30-talet genomfördes i skogslänen, som en följd av depressionsårens omfattande arbetslöshet,
ett gigantiskt dikningsprogram, som till stor del bekostades med allmänna medel, det s.k.
skogsutdikningsanslaget. Tyvärr kan nog i efterhand konstateras att de produktionsmässiga
resultaten av dessa insatser blev förhållandevis blygsamma. Men virkesförrådet i en del av
dagens äldre och medelålders skogsbestånd som växer på fuktiga växtlokaler skulle ha varit
lägre utan dess dikningar. Detta gäller inte minst på storskogsbrukets marker, särskilt f.d.
Domänverkets.
På 40- och 50-talen blev mycket stora arealer av den medelålders skog, som då växte på bolagsoch
kronomarker, genomgången med gallringar. Under 40-talets år av bränslebrist skattades
dessutom så gott som alla Sveriges skogar på stora kvantiteter ved, mest lövved.
Sådan tidigare gallrad skog, som ännu inte fallit för yxan, tillhör nu våra äldsta och bästa. Vid
sidan av lagövervakningen har därför mycket inträffat under årens lopp, som medverkat till att
just ett visst äldre skogsbestånd finns kvar i dag, och inte andra. Urvalsprocessen är
svåröverskådlig, och säkert ofta slumpartad.
Vad som i dag kan konstateras är att de äldre skogar, som just nu existerar, i genomsnitt är mer
virkesrika ock växtliga än någonsin sedan den första skogsvårdslagen skrevs. De innehåller också
alltmer grövre och värdefulla träd. Skogsbruket har alltså, med eller utan lagarnas inflytande, i
genomsnitt matat fram bättre och bättre skog till slutskörden.
Till urvalsprocessens resultat har säkert medverkat samhällsutvecklingen som sådan, t.ex. ökad
kunnighet hos skogsbrukarna men också sjunkande avverkningsbenägenhet bland exv. utborna.
Detta har inneburit bättre skogsskötsel men också mindre avverkning, och därigenom högre
bestockning. Inom betydande delar av bolagsskogsbruket, styrdes urvalsprocessen under 50-, 60-,
70- och 80-talen av en målmedveten strävan att förbättra sammansättningen av den äldre skog
som sparades för framtiden. Domänverket valde i stället under perioder en avverkningspolicy
som hade motsatt verkan.
189