Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
bottens län. Beträffande dessa områden var inte naturvårdsverket och domänverket överens, men
regeringen avgjorde. Utöver dessa många särskilda objekt beslutade domänverket att skydda
stora arealer lågproduktiva skogar i domänreservat.
Genombrottets 90-tal, produktionsmål och miljömål lika
Resurserna för att skydda för naturvården värdefulla skogsområden, liksom andra naturtyper,
förbättrades starkt i början av 90-talet genom att det särskilda anslaget ökade från 40 milj./år
88/89 till 100 milj. år 89/90, 140 milj./år 91/92 och till 190 milj. kr/år 93/94. Detta gav naturvården
helt andra möjligheter än tidigare att möta exploateringshot och att driva ett mera offensivt
säkerställandearbete. Det var en mycket positiv och glädjande utveckling som dessutom
förstärktes med ytterligare kraftiga anslagshöjningar under resten av 90-talet (till 340 milj./ år
1999).
För övriga frågor som gällde skogsbruk/naturvård var början av 90-talet en direkt fortsättning av
”konflikternas” 80-tal, med en rad kvarstående problem beträffande skogsbrukets konsekvenser
för miljön. Detta framgår tydligt av bl.a. naturvårdsverkets publikationer ”Natur `90 ” och
”Skogen, skogsbruket och miljön. Handlingsprogram.” 1992. Utöver många av i tidigare handlingsprogram
angivna problem och förslag lyfter verket här fram:
1. Mål för miljövård/naturvård i skogsbruket,
2. Behov av systematiskt säkerställande av ädellövskogar och sumpskogar,
3. Situationen beträffande hotade arter och biotoper och förslag till skydd för dessa,
4. Behov av ståndortsanpassning,
5. Behov av precisering av hänsyn i skogsbruksplaner,
6. Krav på miljökonsekvensutredningar vid introduktion av nya skogsbruksmetoder,
7. Utveckling av sektoransvar,
8. En skogsbruksfri zon mot fjällen (100-200 m i höjdled),
9. Användning av metoder som minskar risker för försurning och läckage av näringsämnen,
10. Förbud mot stubbrytning och kommersiell avverkning på skogburna impediment,
11. Föreskrifter och allmänna råd om naturvårdshänsyn förbättras och utarbetas för övrig miljöhänsyn
och sanktionsmöjligheter till dessa införes i skogsvårdslagen,
12. Föreskrifter och allmänna råd för skyddsdikning utvecklas.
I ett ”historiskt ” perspektiv kan det vara intressant att i detta sammanhang berätta att flera av
naturvårdsverkets 1990-92 framförda synpunkter på hur skogsbruket i vissa fall bör modifieras
möttes med tveksamhet (ibland ilska) från enskilda representanter för skogsbruket och skogsindustrin.
Detta upplevde jag vid flera sammanträden, exkursioner och en skogskonferens under
denna period. Kritiken mot verket och dess förslag gällde då främst att man ansåg att verket inte
tillräckligt beaktade skogsbrukets primära mål att producera träråvara, och att verket drev
naturvårdsfrågorna för hårt .Förklaringen till denna kritik tror jag delvis kan ligga i att verket
funnit angeläget att samlat höja ”ribban”. Jag vill dock konstatera att verket inte noterade någon
kritik från skogsstyrelsen.
184