Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
skogslag (1984), trots att 5§3-åtgärderna minskade, trots att tillståndsplikt för dikning (markavvattning)
infördes från 1986 och trots ökad kunskap om skogarnas naturvärden genom naturvårdsverkets
inventeringar av urskogar och våtmarker och skogsstyrelsens ÖSI-inventeringar.
Många av dessa problem, som var starkt koncentrerade till norra delen av landet, berodde på en
allt större utbredning av kalavverkningar i fjällnära områden och Norrlands inland, fortsatta
hyggesplöjningar och dikningar upp mot och t.o.m. på kanten av kalfjällen(ex. Fulufjället och
Blaikfjället) och en fortsatt hög användning av contortatallen. Naturvårdens, och då inte minst
den ideella naturvårdens, syn på skogsbruket i fjällnära områden stod ofta mot inte bara skogsbrukets
virkesbehov utan också i hög grad mot starkt uttalade sysselsättningsintressen och behov.
Vidare orsakades motsättningar av att de säkerställandemedel som stod till förfogande inte på
långt när kunde möta det ökade exploateringstrycket mot för naturvården värdefulla men dyra
skogsområden. Härtill blev det under denna period allt mer uppenbart att hänsynsreglerna i
skogsvårdslagen inte fungerade tillfredsställande eller var tillräckliga för beaktande av värdefulla
arter och små biotoper. En ökad utarmning av flora och fauna till följd av skogsbruket kunde
konstateras.
Under mitten av 80-talet påbörjade dock naturvårdsverket och länsstyrelserna i enlighet med ett
regeringsbeslut 1985 ett systematiskt säkerställande av ”urskogar” i Norrlands inland. Orsaken
till denna satsning var bl.a. att hotbilden var så tydlig i just denna del av landet där främst de
stora skogsbolagen och domänverket ständigt aktualiserade avverkningar. Vidare eftersom det nu
fanns ett bra underlag genom att verkets och skogsstyrelsens urskogsinventeringar var klara och
genom att anslaget för säkerställande av natur ökade från 1985/86 och i flera steg därefter. Som
exempel på framgångsrikt säkerställandearbete kan nämnas:
Bild 6. Exempel på 80-talets rationella fjällskogsbruk upp mot kalfjället. Stora sammanhängande
kalavverkningar (här endast ett hörn av en sådan), hyggesplöjningar, dikningar och inga sparade
småbiotoper eller döda träd. – Västerbottenfjällen 1982. Foto: Rune Frisén.
1. Överenskommelse mellan naturvårdsverket och de sex stora skogsbolagen om köpeavtal
angående statens förvärv av 26 urskogsobjekt (om totalt c:a 16.000 ha land) till en köpeskilling
av 172 milj. kr. – Här minns jag särskilt den avslutande nattförhandlingen i ett konferensrum på
Arlanda. – Regeringen godkände avtalet i nov. 1989.
2. Överenskommelse i okt. 1989 mellan naturvårdsverket och Orsa besparingsskog om intrångsersättning
på totalt 21,3 milj. kr. för fyra för denna region sällsynt gamla urskogsområden i
Kopparbergs och Gävleborgs län (770 ha land).
3. Regeringens beslut 1990 att i enlighet med verkets förslag skydda det 33.800 ha stora myr- och
urskogsområdet Blaikfjället i Västerbottens län. Detta trots starka invändningar från länsstyrelsen
och berörda kommuner (sysselsättningsaspekter).
4. Överenskommelse med domänverket om skydd av c:a 60 värdefulla urskogsartade fjällnära
barrskogar (1984). Detta kompletterades senare med ytterligare tre synnerligen värdefulla
domänskogar, nämligen Kirjesålandet i Västerbottens län samt Pärlälven och Dellikälven i Norr-
183