Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
skogsodlingsgränsen. Användningen av contortatall ökade starkt (20-25.000 ha/år), gödsling av
skogsmark hade stor omfattning (ca. 200.000 ha/år) liksom skogsdikningsverksamheten, och
hyggesplöjningar utfördes ända upp mot kalfjället. Positivt var dock att det 1976 infördes
anmälningsplikt för hyggesplöjning.
Naturvårdens möjligheter att möta de negativa konsekvenserna av skogsbruket och vissa av dess
metoder var att öka kunskapen om naturvärden på skogsmark generellt, säkerställa vissa mycket
värdefulla objekt (naturvårdsverkets anslag för detta ändamål var dock fortfarande mycket begränsat)
och att genom skogsstyrelsens information, anvisningar och råd få ett allt bättre hänsynstagande
till naturen. En av de viktigast åtgärderna i denna riktning var den landsomfattande
urskogsinventering som naturvårdsverket och skogsstyrelsen genomförde 1978-82. Dess resultat
låg sedan till grund för ett omfattande säkerställande, men också till ett hänsynstagande till naturvården
såväl inom som utöver skogsvårdslagens tålighetsgräns.
Bild 4. Lågproduktiv urskog, Juttulslätta, Dalarna (1988) med höga naturvärden i gamla träd, döda
träd och lågor. Inventering, klassificering och avgränsning av urskogar i landet, 1978-82, utgjorde
grunden för ett systematiskt skydd av urskogsområden med hjälp av naturvårdslagen. Detta arbete
kunde starta mot slutet av 80-talet. Foto: Rune Frisén.
Konflikternas 80-tal
De problem som naturvården lyfte fram under 70-talet förtydligades och stärktes under 80-talets
början. Utöver de fortsatta omfattande avverkningarna av gamla skogar med efterföljande radikala
föryngringsmetoder i Norrland utgjorde tillämpningen av den nya skogsvårdslagens 5§3,
med åtföljande bidrag, det dominerande hotet mot den biologiska mångfalden i stora delar av
landet. Tillämpningen av denna paragraf syftade ju främst till att snabbt öka virkesproduktionen.
Bidrag på upp till 200 milj. kr/år ställdes därför till skogsvårdsstyrelsernas förfogande. Genom de
s.k. översiktliga skogsinventeringarna, ÖSI, kartlade skogsvårdsstyrelserna skogar av 5§3-typ för
att därefter informera berörda markägare om deras skyldighet att omföra dessa skogar/bestånd till
mera produktiv skog. Många av de objekt som togs fram i södra Sverige skulle i dag ha betraktats
som nyckelbiotoper. Skogsstyrelsen gav dock ut anvisningar, som bl.a. skulle minska risken att
uttalade naturvärden kom till skada vid tillämpningen av lagstiftningen och vid användningen av
bidragen. Det var angeläget att länsstyrelserna engagerade sig i ÖSI-arbetet och markerade kända
naturvärden eller inventerade dessa värden. Det var dock så att de flesta länsstyrelser inte hade
någon beredskap eller några personella resurser till detta. I några län drev skogsvårdsstyrelsen
5§3-satsningen mycket snabbt och hårt och då i vissa fall med lokalt mycket negativa
konsekvenser för naturvården, bl.a. genom avverkningar av biologiskt värdefulla blandlövskogar
och ohävdade hagmarker. Som representant för naturvårdsverket besiktigade jag sådana områden
tillsammans med skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Kalmar län. De båda verken blev
överens om att verksamheten inte kunde drivas så hårt och att samråden mellan länsstyrelser och
skogsvårdsstyrelser måste förbättras, liksom också med kommuner och naturvårdsorganisationer.
181