Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
dock inte länsstyrelserna upp utredningens intentioner att vissa gamla bokskogsområden borde
helt undantas från skogsbruk och skyddas helt mot skogsbruksåtgärder genom reservatsbildningar.
Vid en tillbakablick kan man notera att de centrala myndigheterna skogsstyrelsen och statens
naturvårdsverk i början av 70-talet hade en låg och närmast avvaktande profil vad gäller skogsbrukets
negativa konsekvenser för natur och miljö. Detta framgår t.ex. av naturvårdsverkets
publikation 1973 ”Skogsbruket och naturvården”, där verket inte anger någon uttalad uppfattning
eller egen policy. De centrala myndigheternas och därmed skogsvårdsstyrelsernas och
länsstyrelsernas möjligheter att modifiera vissa delar av skogsbruket mot ett större beaktande av
naturvårdens intressen förbättrades dock från 1975. Då infördes en hänsynsparagraf i skogsvårdslagen.
Dessutom bestämdes att skogsmarks ägare måste underrätta skogsvårdsstyrelsen att
avverkning skall ske på hans mark. Naturvårdsverket gick ut med rekommendationer till länsstyrelserna
om vilka arbetsföretag, bl.a. skogliga, som kan vara lämpliga att anmäla för samråd.
Genom dessa kompletteringar i lagstiftningen och genom uppföljning av rekommendationerna
fördjupades samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna och länsstyrelserna ytterligare och då till
gagn för naturvården.
Mot slutet av 70-talet blev det, särskilt genom 1973 års skogsutrednings betänkande som lades
fram 1978, mycket tydligt att skogsbruket och naturvården i många avseenden inte hade samsyn i
hur skogsbruket bör bedrivas eller i vilka skogsnaturtyper det normalt finns höga biologiska och
andra naturvärden att beakta. Som exempel på detta kan nämnas utredningens förslag:
1. Att skogsägaren kan föreläggas att avverka höggradigt överårig skog.- Just denna typ av skogar
med grova träd, hög frekvens av döda träd och lågor hyser ofta en mängd sällsynta och hotade
arter. Detta gäller praktiskt taget alla typer av bestånd, men särskilt lövbestånd.
2. Att markägaren kan föreläggas att med ny skog ersätta bestånd som p.g.a. olämpligt trädslag
eller gleshet inte utnyttjar markens produktionsförmåga på ett tillfredsställande sätt (se senare
s.k. 5§3-skogar).- Här åsyftades bl.a. vissa naturliga blandbestånd och igenväxande hag- och
betesmarker i södra Sverige, vilka ofta har höga biologiska och andra bevarandevärden.
3. Förslag till ökade bidrag till plantering av nedlagd åkermark, dikning och grundgödsling av
myr och sumpskogar och till byggande och underhåll av skogsbilvägar.- Alla dessa åtgärders
negativa konsekvenser för naturvården hade länge framhållits från naturvårdshåll.
4. Förslag till införandet av ett skogligt stödområde i N. Sverige med omfattande bidrag till fullständiga
skogsbruksåtgärder. - Här berördes bl.a. de områden i Norrlands inland som fortfarande
hade kvar orörda gamla skogar/urskogar med höga naturvärden och stora sammanhängande områden
som ännu inte fragmenterats av skogsbilvägar.
Härtill bör nämnas att skogsutredningen förordade en tredubbling av skogsgödslingen, fortsatt
satsning på contortatallen och en omfattande dikningsverksamhet. Hälften av ”sumpskogarna”
och 1,2 milj. ha myr föreslogs bli utdikade till gagn för skogsproduktion.
Som en motvikt mot eventuella negativa naturvårdskonsekvenser av sina förslag hänvisade
skogsutredningen till skogsvårdslagens hänsynsparagraf och att skogsstyrelsen i sina
tillämpningsanvisningar bör ange riktlinjer för ett sådant hänsynstagande. Utredningen anser
dock att ”nuvarande anvisningar väl tillgodoser naturvårdsintresset inom den övervägande delen
av skogsmark”.
Regeringens proposition som följde på betänkandet beaktade naturvårdsintressena i högre grad än
skogsutredningen. Virkesuttaget skulle inte expandera på det sätt utredningen föreslagit (89
milj.m 3 ) utan ligga kvar på dåvarande nivå (ca 75 milj.). Inga statsbidrag till skogsgödsling, anmälningsplikt
för skogsdikning och begränsning av användningen av bekämpningsmedel var för
naturvården positiva inslag i propositionen. I den nya skogsvårdslagen infördes dock en
reproduktionsplikt (5§3) enligt utredningsförslaget, vilket ledde till en hel del problem för naturvården
under 80-talet.
Slutet av 1970-talet karakteriserades i övrigt bl.a. av fortsatt expansion av kalavverkningar i
förfjällsområdena och ett accentuerat hot mot fjällskogarna genom att Domänverket upphävt
180