Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Konflikter Skogsbruk/naturvård förstärks under 1970-talet
En mängd faktorer inom såväl skogsbruket som naturvården ledde under denna period till polariseringar,
konflikter och debatter mellan skogsbruket och naturvården, samtidigt som det ledde till
dialog och överläggningar. Skogsbruket, och då särskilt de stora skogsbolagen och
skogsindustrin, såg behovet av en ökad avverkning men också en befarad virkessvacka på längre
sikt. Skogsutredningen (1973 års), som presenterade sitt betänkande 1978, lyfte starkt fram behovet
av ökad virkesproduktion och föreslog en rad åtgärder för att öka denna men också för att öka
avverkningens omfattning i landet.
Såväl den statliga som inte minst den ideella naturvården hade börjat uppmärksamma de negativa
konsekvenserna av det s.k. moderna skogsbruket. Det som främst väckte frågetecken och konflikter
i början av 70-talet var de fortsatta omfattande kalavverkningarna med åtföljande radikala
markberedningsmetoder i Norrlands inland, liksom användningen av lövbekämpningsmedlet
hormoslyr. Naturvårdens ekologiska och landskapsestetiska invändningar mot de stora hyggena
bemöttes bl.a. med att de var nödvändiga av ekonomiska skäl och att denna form av avverkning
närmast var att jämföra med vad naturen själv åstadkommer genom stormfällningar och skogsbränder.
Beträffande hyggesplöjning som markberedningsmetod framhöll professor Hugo Sjörs
att detta är en ”monumental naturförstörelse, irreversibel ända in i markprofilen”.
Många av skogsbrukets företrädare såg dock metoden hyggesplöjning som ett framsteg, och att
det var nödvändigt med denna form av markberedning i svåra klimatlägen samt på fuktiga marker
med tjock råhumus. Beträffande användningen av hormoslyr beräknade man en merkostnad
på 20 milj. kr/år om den kemiska bekämpningen av lövsly skulle ersättas med mekanisk. Härtill
skulle komma mycket omfattande produktionsförluster.
Bild 3. Kalavverkningar ”så långt ögat kan nå” från en helikopter i förfjällsterräng, Västerbottens
län 1982. Var denna företeelse under 70-80-talen ”nödvändig av ekonomiska skäl” och att
”jämföra med vad naturen själv åstadkommer?”. Foto: Rune Frisén
Ett av de största naturvårdsproblemen under 60-talet var, som jag angivit ovan, avvecklingen av
bokskog i södra Sverige. Kunglig Maj:t uppdrog därför 1964 åt Skogsstyrelsen att i samråd med
dåvarande statens naturvårdsnämnd utreda frågan om bokens bevarande. Utredningen lade fram
sitt betänkande 1971. Av detta framgår bl.a. att ”Äldre bokskog avverkas nu i en takt av minst
800 ha/år, varav högst 15% föryngras med bok eller andra lövträd.” – ” Om inte denna utveckling
kan brytas kommer vi efter några få decennier att endast ha relikter av bokskog kvar.” Prognosen
för den fortsatta avvecklingen av bokskog var mycket dyster. Utredningen föreslog en rad åtgärder
innefattande viss reservatsbildning och bidrag för olika skogsbruksåtgärder. Utredningen
förutsatte också att kommunerna skulle vara intresserade av att skydda vissa bokskogsområden.
Naturvårdsverket , som nära följt utvecklingen under den långa utredningstiden, fann utvecklingen
mycket oroande för varje år som gick. Verket föreslog därför 1973 än kraftigare åtgärder än
bokskogsutredningen med bl.a. en särskild bokskogslag. En sådan lag trädde också i kraft den 1:e
juli 1974. Lagen och dess bidragsbestämmelser ledde till omfattande insatser från skogsvårdsstyrelser
och länsstyrelser. Tack vare lagstiftningen med förbud att omföra bokskog till annat trädslag
(gällde främst gran), bidragen och skogvårdsstyrelsernas information till och nära samarbete
med markägare avtog hotet mot bokskogarna påtagligt under slutet av 70-talet. Tyvärr följde
179