Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
under flera decennier spela den roll som var syftet. Det kan dock sägas att planen, trots samråd
och information, direkt utlöste en rad konflikter med bl.a. skogsbruket, flera skogsägare och även
i vissa delar med skogsvårdsstyrelsen. Detta gällde främst aktuella avverkningsärenden i bokskog,
arbetsföretag som granplanteringar på icke hävdade åker- och betesmarker, plantering av
gran efter bok och vissa dikningsföretag, allt detta inom områden med värden för naturvård eller
friluftsliv enligt naturvårdsplanen. Som exempel kan nämnas att det i ett par fall blev nödvändigt
att bilda naturreservat för att förhindra att skogsvårdsstyrelsen gav statsbidrag till plantering av
gamla betesmarker. Det var också närmast omöjligt att få skogsvårdsstyrelsen att acceptera en
förtida avveckling av små unga granbestånd som planterats i bokskogsområden som senare blivit
naturreservat.
Bild 2. Storskalig granplantering på nedlagda gamla odlingsmarker. Romeleåsen, Skåne 1967. Ofta
planteringar med statsbidrag som kunde skada höga naturvärden, som i detta fall. Naturvårdens
resurser att förhindra detta var mycket begränsade under 60-70-talen. Foto Rune Frisén
Trots att länets kommuner var med i arbetet med naturvårdsplanen och var positiva till dess
resultat så fick jag snabbt konstatera att de inte (med något undantag) var beredda att medverka
ekonomiskt till ett skydd av de angivna värdefulla naturområdena. De ansåg att ansvaret för
säkerställandet låg odelat på staten genom länsstyrelsen och naturvårdsverket. Som exempel på
detta kan nämnas en kommun i sydvästra Skåne, som praktiskt taget saknade marker av allemansrättslig
karaktär. I ett hörn av denna kommun fanns del av ett sammanhängande för såväl
naturvård som friluftsliv värdefullt bokskogsområde som hotades av avverkning. Vid förfrågan
från länsstyrelsen om kommunen var beredd att ekonomiskt bidra till ett säkerställande av skogsområdet
blev svaret nej.
Även om de enskilda kommunerna inte ville satsa medel på skydd av naturvärden så underlättades
det gemensamma regionala säkerställandearbetet enligt naturvårdsplanen genom att
det bildades en Stiftelse för fritidsområden i Skåne. Denna stiftelse köpte in värdefulla naturområden
och medverkade till att bilda flera reservat. Detta skedde vanligen med hjälp av 50% bidrag
från naturvårdsverket. Härtill bör nämnas att säkerställandearbetet i denna region i många fall
underlättades av de stora godsen och fideikommissen. På flera av dessa gick det enkelt att avsätta
naturreservat genom att fideikommissarien konstaterade att naturvårdsplanens och reservatsförslagets
intentioner stämde med fideikommissets långsiktiga markanvändningsplaner.
Naturvårdsplanerna i landet har utgjort och utgör ett av de viktigaste dokumenten för ett planerat
säkerställande, men också för ett allt längre gående preciserat hänsynstagande till naturvården i
bl.a. skogsbruket. Kännedomen om höga naturvärden med åtföljande hänsynstagande på ett tidigt
stadium har också ofta lett till att naturvårdslagen inte har behövt användas för bevarandet av
angivna naturvårdsvärden utan skogsvårdslagen har varit tillräcklig. Jag har också redan från
denna period erfarenhet av att markägare och exploatörer som fått kännedom om naturens biologiska
och andra värden genom naturvårdsplaner har helt avstått ifrån planerat arbetsföretag i
berört område och valt alternativ. Detta har jag också glädjande nog fått erfara senare som ett av
flera resultat från riksövergripande inventeringar som t.ex. urskogsinventeringen.
178