Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Bild 1. Bokskogsområde på Söderåsen (Nackarp), 1968, hotat av avverkningar, uppväxande unga
granplanteringar och nyplanteringar av gran. Representativ hotbild för bokskogar under 60-talet.
Hotet mot detta område avvärjdes med hjälp av naturvårdslagen. Nu är området sedan 13 juni 2001
skyddat som del i Söderåsens Nationalpark. Vissa restaureringsåtgärder med avveckling av graninslag
kan nu ske. Foto: Rune Frisén
Hur skulle då en länsstyrelse lägga upp sitt naturvårdsarbete för att bl.a. klara eller mildra problem
som orsakades av skogsbruket? Några allmänna rikslikande anvisningar för det regionala
naturvårdsarbetet fanns inte vid denna tid. Kunskapen om länets naturtyper, inklusive
skogsnaturtyper, biotoper och arter var bristfällig. Möjligheterna att med hänsyn till naturvårdsvärden
stoppa eller reglera en planerad skogsbruksåtgärd inom ett område var praktiskt
taget obefintliga. Detta trots att den nya naturvårdslagen i sin portalparagraf talar om att man
skall ”visa hänsyn” och att ”kan vid arbetsföretag eller eljest skada å naturen ej undvikas, skola
de åtgärder vidtas som behövas för att begränsa eller motverka skadan”. Naturvårdslagen vägde
mycket lätt mot skogsvårdslagen, och rent allmänt ansågs skogsbruket inte orsaka några större
naturvårdsproblem, annat än i undantagsfall. Enda reella möjligheten att förhindra ett arbetsföretag
som hotade ett naturvårdsvärde, t.ex. en kalavverkning av en bokskog eller en granplantering
på en nedlagd hagmark, var att avsätta området som naturreservat. Detta erfordrade dock en klassificering
av områdets värden i jämförelse med liknande objekt/naturtyper i regionen och därefter
ett godkännande av naturvårdsnämnden för utbetalning av ersättning till markägaren. De statliga
medel som stod till förfogande för hela landet var dock mycket begränsade (ca 4 milj. kr).
Det var från början helt uppenbart, att det mest angelägna i länets naturvårdsarbete var att snarast
inventera länets värden för naturvård och friluftsliv, att klassificera dessa värden efter en viss
skala och lägga fram en s.k. naturvårdsplan. Detta arbete genomfördes efter samråd med främst
skogsvårdsstyrelsen, landsantikvarien och kommunerna. Skogsvårdsstyrelsen med sin fältorganisation
och goda kunskaper om länets skogsmarker och kännedom om markägare var en ovärderlig
samrådspart. Syftet med denna naturvårdsplanering var:
1. Att den skulle ligga till grund för länsstyrelsens arbete med ett systematiskt och planerat säkerställande
av länets värdefullaste naturområden med hjälp av naturvårdslagens olika instrument,
2.Att de i planen avgränsade värdefulla områdena skulle beaktas vid all kommunal, regional och
statlig fysisk markanvändningsplanering, och
3. Att de angivna och beskrivna områdena skulle beaktas vid planering av arbetsföretag som
kunde skada deras uttalade värden.
Det senare syftet riktade sig inte minst mot skogsbruket och dess planläggning. Det var därför
viktigt att bl.a. skogsvårdsstyrelsen beaktade naturvårdsplaneringens resultat vid sin rådgivningsverksamhet
och vid tillämpningen av skogsvårdslagen samt vid bidragsgivningen till vissa skogliga
åtgärder. Naturvårdsplanen för Malmöhus län, som slutligen presenterades 1968, kom att
177