Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
dock varit önskvärt med mera naturvårdsmässiga aspekter, men den offentliga naturvården byggdes
inte upp förrän i mitten på 60-talet, och kritiken från övrigt naturvårdshåll och allmänheten
hade hittills varit mycket begränsad. Varken den första skogsvårdslagen (1903) eller den efterföljande
från 1948 och inte heller naturskyddslagen från 1952 reglerade skogsbruket mot en hänsyn
till naturvård. Man kan säga, att det var helt upp till näringen och den enskilde skogsägaren
att avgöra eventuell hänsyn till naturvård och friluftslivsintressen vid skogsbruk. Sektorn hade
det fulla ansvaret.
Skogsbruk/naturvård under 1960-talet.
Naturvården blir en sektor
Betänkandet ”Naturen och samhället”, som lades fram 1962 av 1960-års naturvårdsutredning,
kan sägas utgöra grunden för den moderna statliga naturvården i landet. Det dittills beslutade
skyddet av för naturvård värdefull natur, med i vissa fall reglering eller förbud mot skogsbruk,
var obetydligt. Vid årsskiftet 1960/61 fanns det 341 fridlysta områden, naturminnen, som omfattade
sammanlagt c:a 3000 ha, varav en tredjedel var mindre än 1 ha. Härtill fanns dock 16 st
nationalparker, nästan enbart i fjällområdet, och 8 s.k. naturparker. Utredningen ansåg att det var
angeläget att snabbt skydda landets mest skyddsvärda naturvårdsobjekt. Särskilt intressant är att
notera, att utredningen ingående behandlade frågan om olika arbetsföretag som kan skada landskapsbilden
och friluftslivets intressen, men talade inte om skogsbruk som landskapsförändrande
arbetsföretag. Utredningen såg skogsvårdslagen som ett uttryck för samhällets intresse för en
rationell skogsproduktion och förlitade sig på att fackmyndigheten, skogsvårdsstyrelsen, ser till
att hänsyn tas till naturvård och landskapsvård. Utredningen tog inte särskilt upp behovet av
skydd av skogsområden eller hot i form av avverkningar eller dikningar. Utredningen
konstaterade att skogsvårdsstyrelserna medverkade i vård och förvaltning av naturminnena och
kunde i samråd med markägare begära om fridlysning, där man fann det befogat.
Utredningens viktigaste förslag var en ny naturvårdslag och inrättandet av en central statlig myndighet
för naturvård samt ett regionalt ansvar vid länsstyrelserna. Detta ledde bl.a. till att Statens
naturvårdsnämnd bildades 1963 med huvudansvar för naturvården i landet. Nämndens ansvarsområde
vidgades 1967 då den centrala samlade miljömyndigheten Statens naturvårdsverk tillkom.
Från 1964/65 började flera länsstyrelser inrätta en särskild tjänst med ansvar för att hantera
naturvårdsfrågor. Eftersom jag innehade en av de första av dessa tjänster, från 1965 i Malmöhus
län, skall jag här referera hur jag från ett regionalt perspektiv upplevde frågan skogsbruk/naturvård
och samarbetet med skogsbruket och en skogsvårdsstyrelse under resten av 1960talet.
I landet som helhet fortsatte mekaniseringsutvecklingen inom skogsbruket liksom utvecklingen
av trakthyggesbruket mot allt större kalhyggen. Den kemiska lövslybekämpningen blev alltmer
omfattande och gick mot sitt maximum på c.a.100.000 ha/år. Schablonmässiga, ”effektiva”
markberedningsmetoder och monokulturer började få en allt större användning och geografisk
utbredning. Denna utveckling märktes till viss del även i Skåne, men de överskuggande
problemen här var kalavverkningar av bokskog, överföring av bok/ädellövskog till gran och
plantering av gran på f.d. åker och betesmarker. Flera av dessa åtgärder hotade biologiska värden
och skadade marker av stort värde för friluftsliv i denna region med begränsad tillgång till allemansrättslig
mark.
176