Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
och uppvaktningarna var omfattande men kravet om att ta bort skogsvårdsavgiften avfärdades
bl.a. med motivet att det statsfinansiella läget inte medgav detta. Skogsvårdsavgiften blev därmed
betraktad som en särbeskattning av skogsbruket. Först 1991 blev skogsvårdsavgiften avskaffad
och därmed var denna störning borta.
Bidrag för bättre skogsvård
En grundläggande princip i skogspolitiken har varit att skogsbruket skall vara självfinansierat och
att de krav som ställs i skogsvårdslagen bör tillgodoses utan bidrag. Om det finns ett intresse att
gå utöver de krav, som är skäliga för skogsägaren, bör bidrag kunna ges. Främst har bidragen
syftat till att stimulera olika typer av skogsvårdsinsatser, där åtgärden först långsiktigt skulle
kunna ge ekonomisk utdelning. Stöd har också inriktats mot att främja regionalpolitiska eller
sysselsättningspolitiska mål. Under vissa perioder kring 1980 insattes även tillfälliga avverkningsstimulerande
stöd med syftet att lösa akut virkesbrist för skogsindustrin.
Riksrevisionsverket gjorde en utvärdering av bidragssystemet i en rapport ”Effekter av
statsbidrag till skogsvården”( 1985 ). Rapporten redovisar att statsbidrag har gett upphov till
såväl önskade som oönskade effekter för skogsbruket och skogsindustrin. De mera permanenta
stöden har haft en effekt genom att t ex röjningsintensiteten höjts. De tillfälliga avverkningsstimulerande
stöden har inte i nämnvärd grad stimulerat till ökade avverkningar. Gallrings- och
klenvirkesstöden medförde ökade gallringar medan slutavverkningarna samtidigt minskade, varför
totala avverkningsvolymerna blev oförändrade eller minskade något. Allmänt är slutsatsen att
stödens påverkan blev mindre än vad som antogs när stöden infördes.
Skogsstyrelsen har i en rapport ”Samhällets investeringar i skogsproduktion” (1986) för sin del
ingående analyserat bl. a. stödets effekter på skogsvården. Vad gäller de kortsiktiga stöden till
gallring har man samma uppfattning som Riksrevisionsverket. Däremot anser Skogsstyrelsen att
det långsiktiga stödet är ett verksamt och effektivt medel.
Sett från skogsägarens synpunkt är det väl oftast positivt att få ett bidrag som kan stimulera till
mera skogsvårdsåtgärder. Samtidigt finns det en risk för ”bidragsberoende”. Om de totala
bidragsmedlen varit mindre än efterfrågan har skogsägaren fått ställa sig i kö och åtgärden kan bli
för sent insatt eller ej utförd. För såväl skogsföretagen som skogsarbetarefacket har det också
blivit störningar när taxor subventionerats eller prissättning skett efter modeller, som ej varit
marknadsanknutna.
Bidrag till skogsbilvägar har uppfattats som mycket positiva och genom samordning bidragit till
bättre vägsystem. Vad gäller kortsiktiga stöd för att stimulera avverkningar är skogsföretagens
erfarenheter inte positiva. Systemen är inte tillräckligt känsliga för svängningar i marknaden och
kan därmed få ogynnsamma effekter.
Utbildning och rådgivning
Utbildning och rådgivning har alltid varit viktiga medel för att kunna genomföra skogspolitiken.
Skogstjänstemän i Skogsvårdsstyrelsen har ibland uttryckt det så att rådgivningen varit det
främsta instrumentet – ”skogsvårdslagen har man haft i bakfickan”. Redan i utredningen
”Skogsvården å enskilda skogar” (1958 ) framhålles att de viktigaste hjälpmedlen för att få bättre
skogsvård är en på bred front insatt skoglig yrkesutbildning samt intensifierad personlig rådgivning.
Detta har också visat sig vara ett riktigt angreppssätt. Problemen har varit att skogsägarna är
så många och att det kan vara svårt att få dem att reservera tid för utbildning. Stora resurser har
dock avsatts av både skogsvårdsstyrelserna och skogsägareföreningarna, som såväl var för sig
som i samverkan uppnått goda resultat.
Det var skogsvårdsstyrelserna, som tog initiativet och under lång tid hade huvudansvaret för
grundutbildningen i skogen. Flera skogsvårdsstyrelser anskaffade tidigt skogsvårdsgårdar där
man ordnade kurser och praktiska övningar för skogsägare. Från mitten av 1940-talet fick vi
skogsbruksskolorna, som svarade för grundutbildning av både skogsägare och skogsarbetare.
Parallellt ordnades också kortare kurser för skogsägare samt även för andra grupper. Det är
många skogsägare som kan omvittna hur deras intresse för skogsbruk grundlagts och utvecklats
vid kurser av båda slagen.
171