Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Industriutbyggnaden och den därmed ökade avsättningen kan ses som starten för en ny skogsepok
i södra Sverige. Den medförde ökad sysselsättning inte bara i industrin utan också ute i
bygderna. Man såg också att det var lönsamt att sköta skogarna väl. Ökade avverkningar av både
timmer och massaved gav ökade inkomster för skogsägarna.
Den ökade aktiviteten och de större volymerna drog också med sig en teknisk utveckling både
vad gäller skogsarbetet och transporterna. De särskilt under vissa perioder starkt ökade
kostnaderna ställde krav på detta för att upprätthålla lönsamhet och konkurrenskraft. För avverkningsarbetet
utvecklades efterhand skördare, som svarade för både fällning och upparbetning,
samt skotare för uttransport av virket. Allt detta har i sin tur krävt ett omfattande
utvecklingsarbete för att få fram maskinsystem, som kan ta till vara det värdefulla virket på bästa
sätt utan att få för stora skador på det upparbetade virket eller på kvarstående träd och på marken.
Södra Skogsägarna engagerade sig direkt i detta arbete genom samarbete med skogsteknisk
forskning och maskintillverkare.
Skogsvårdslagen har efter hand kompletterats främst i föreskrifter och allmänna råd hur avverkningarna
skall utföras. Det har t ex utarbetats regler och mallar för hur gallringarna skall göras i
olika bestånd . Andra bestämmelser har gällt begränsningar vad gäller stickvägar och skador på
kvarstående träd och mark. Skogsvårdslagen med sina kompletteringar av föreskrifter och allmänna
råd har i de här sammanhangen blivit normerande. Genom de mycket detaljerade bestämmelserna
fick de närmast karaktären av en skogsvårdshandledning. De har ibland också
uppfattats som restriktiva och hindrande i metodutvecklingen. En nackdel med alltför detaljerade
regler är att den snabba utvecklingen kräver att de relativt ofta måste ändras och kompletteras.
Vad gäller själva målsättningen i skogsskötseln har det i regel varit god samstämmighet.
Lönsamheten styr intensiteten i skogsvården
Genom att studera statistik över utförda skogsvårdsåtgärder kan man finna att lönsamheten i
skogsbruket i hög grad har styrt skogsvårdens intensitet. Även avverkningarna har planerats efter
lönsamheten. Under perioder med svaga konjunkturer, som under 30-talet, kom blädning och
plockhuggning att dominera. Under 60-talet då lönsamheten också var dålig valdes ofta slutna
och virkesrika bestånd vid slutavverkning i stället för glesa och dåliga restskogar, som egentligen
borde prioriterats.
1948 års skogsvårdslag var först med att införa lönsamhetsbegreppet i lagtexten. Även om teorierna
för beräkning av lönsamhetsbegreppet i lagtexten var omdiskuterade kunde det vara av
värde för skogsbruket att kunna välja metoder och intensitet grundat på lönsamhetskriterier. I
1979 års skogsvårdslag togs lönsamhetsbegreppet bort samtidigt som skogsägarnas skyldigheter
starkt utvidgades. Skogsägarna kunde därmed med stöd av lagen tvingas till produktionsåtgärder,
som var klart olönsamma inte bara för skogsägaren utan ibland kanske också för samhället. I
senare lagstiftning, då relativt stor avreglering skett i produktionsdelen, har allmänna inriktningen
formulerats som ”uthålligt god avkastning”.
I det praktiska skogsbruket har det varit marknaden för virket samt kostnadsutvecklingen som
varit mest avgörande för lönsamheten. Trots olika modeller för att balansera marknaden blir det i
slutändan skogen, som får anpassa sitt utbud och sina prisförväntningar. Utöver svängningar i
industrins marknader är skogen också utsatt för varierande störningar i sin egen produktion. Det
kan gälla stormfällningar, svåra drivningsförhållanden m. m. För skogsägarna i södra Sverige har
efterfrågan och priser utvecklats relativt gynnsamt tack vare Södra Skogsägarnas stora engagemang
i industriutbyggnaden samt den starka positionen i virkesmarknaden. Dock har den allmänna
kostnadsutvecklingen och konkurrensen från låglöneländer börjat få allt större påverkan på
lönsamheten.
Södra Skogsägarna har i sin verksamhetsberättelse 1990 gjort en analys av lönsamhetsutvecklingen
under 1970- och 1980-talet. Resultatet redovisas i diagram 2. Diagram A visar nettot före
kapitalkostnader och skatter dels i löpande och dels i fast värde i kronor per m3sk. Kurvan 1 i
löpande värde har relativt stora variationer mellan åren. Kurvan 2 i fast penningvärde har en förhållandevis
jämn utveckling med undantag av en topp i mitten av 70-talet.Tendensen är dock
något fallande. I diagram B redovisas lönsamheten efter beräknade kapitalvärden. Man kan utläsa
169