Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Huvuddragen i denna utveckling är desamma som för landet i övrigt. Förråden ökar genom hela
1900-talet fram till slutet av 60-talet. Därefter bromsas förrådsökningen upp. Ändringarna i förråden
är små efter 1970; innebörden härav är att tillväxten har avverkats”.
Bendz noterar också i sina kommentarer att avverkningarna inom landet inte räcker till för att
förse industrin med det virke som behövs. Komplettering måste ske genom import, som under
1981 beräknas till omkring 5 milj m3. Behovet att importera är dock inget bevis på att avverkningens
storlek är för liten Anledningen till virkesbristen skulle ju lika väl kunna vara att industrin
var för stor. Den framtida utvecklingen har också visat att skogsindustrin normalt måste
ordna en del av sitt råvarubehov genom import.
Skogsägarna redovisar alternativ
Den skogspolitiska debatten kännetecknades, som framgår tidigare, av en stark och massiv kritik
från skogsägarnas sida. Det fanns inte heller brist på argument men samtidigt kunde man förstås
kräva att det togs fram alternativ. Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges Skogsägares
Riksförbund kunde också 1984 redovisa ett gemensamt skogspolitiskt program. Inom ramen för
obestridda samhällsekonomiska mål anger man i detta program riktlinjer för hur det enskilda
skogsbrukets intressen bäst skulle kunna tillgodoses. Inledningsvis noteras att de enskilda skogsägarna
har spelat en viktig roll och tagit ett stort ansvar för utvecklingen av skogsbruk och
skogsindustri. Vidare framhålles att de lagar och föreskrifter, som berör skogsbruket, ofta pekat i
skilda riktningar och att de under senare år kännetecknats av besvärande ryckighet. Man pekar
också på att en centraliserad styrning av en biologisk produktion, med ibland upp till hundraårig
omloppstid, kan innebära uppenbara risker för felbedömningar. De framtida möjligheterna bör i
stället bli bäst tillgodosedda när ett stort antal skogsägare är aktivt engagerade. Stödsystem, som
finansieras via avgifter och ger orättvisa omfördelningar inom skogsbruket, liksom avverkningstvång,
bindande skogsbruksplaner eller andra ingripande regleringar leder ofta till omfattande
byråkrati. Detta kan också försämra skogsägarnas möjligheter till rationella beslut och på sikt
minska skogsägarens vilja till insatser.
I programmet framhålles sedan att för det enskilda skogsbruket är lönsamhet ett absolut villkor.
Lönsamhetens inneboende drivkrafter kan inte med framgång ersättas av regleringar,
tvångsåtgärder eller styrmedel. God lönsamhet ger hög nivå på avverkningar, skogsvårdsinsatser
och andra investeringar i skogen. Detta bekräftas av alla, som arbetat i nära kontakt med skogsägarna.
I programmet fastslås vidare hur skogsägarerörelsen skall verka för en god lönsamhet.
En annan del i programmet är att skatter och avgifter utformas så att de inte på ett felaktigt sätt
hämmar skogsbruket. Grundprincipen skall vara att beskattningen grundas på skogsbrukets faktiska
resultat och ger möjligheter till resultatutjämning. Vidare ställs krav på att skogsvårdsavgiften
avskaffas i sin nuvarande form (1984).
Andra avsnitt som behandlas i programmet är insatser för skogsvård, utbildning och serviceverksamhet.
Skogsägarerörelsen skall särskilt genom satsning på skogsbruksområden verka för
ett effektivt skogsbruk.
167