Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Det framgår tydligt att skogspolitiken under 1970 och 1980-talet alltmera inriktades på att skogsbruket
skulle anpassas för att förse den utbyggda skogsindustrin med råvara. Det var främst i det
enskilda skogsbruket, som man väntade sig att avverkningarna skulle öka väsentligt. Skogsvårdsstyrelserna
hade tidigare inte i någon större omfattning varit engagerade i avverkningsrådgivning
bland annat med hänsyn till de krav som ställts om marknadsneutralitet. Med den nya lagstiftningen
med minikrav i avverkningen och intensivare rådgivning rörande avverkningsmöjligheterna
i stort blev detta en relativt prioriterad uppgift för personalen i Skogsvårdsstyrelserna.
I bilaga 6 till LU 87 ”Skogen vår räddningsplanka” föreslås i ett avsnitt, som författats
av Skogsstyrelsen, att påverkan främst skall inriktas mot enskilda skogsbruket. Påverkan
skulle inte bara gälla de skogsägare, som inte fullgjort sin avverkningsskyldighet, utan även
andra som avverkat för litet i förhållande till sina avverkningsmöjligheter. Vidare skulle avverkning
inriktas mot lågproducerande bestånd – lagpliktiga och inte lagpliktiga – i den mån avverkningen
inte mötte speciellt hinder ur naturvårdssynpunkt.
Stämningarna hos de enskilda skogsägarna samt motargumenten som framfördes i debatten från
både många politiker och hela skogsägarerörelsen kan bäst beskrivas genom att återge Mårten
Bendz´( verkställande direktör i Södra Skogsägarna ek för ) inledande kommentarer i Södra
Skogsägarnas verksamhetsberättelse 1981 under rubriken ”Vår skogspolitiska miljö”:
”Skogsåret 1981 har präglats av skogspolitisk och framförallt virkespolitisk debatt. Debatten har
sin utgångspunkt i den överutbyggnad av skogsindustrin som skedde kring mitten av 1970-talet.
Överutbyggnaden, som ägde rum både i cellulosa- och sågverksnäringen, ledde till virkesbrist. I
virkesbristens kölvatten grundades en uppfattning – missuppfattning anses det på vissa håll – att
de privata skogsägarna inte avverkade tillräckligt. Denna uppfattning har under senare år lett till
ett stort antal försök från statsmakternas sida att med piska och morot få en ökad avverkning till
stånd.
Vi har sett gallringsstöd och klenvirkesbidrag, vi har sett ändrade regler för skogskonto och sett
skogsvårdsavgiften öka och föreslås minskad. Vi har fått en ny skogsvårdslag och nu, senast, ett
utredningsförslag om lagstadgad skyldighet att avverka..
Men avverkningarna har synbarligen påverkats mycket litet av detta. De har varit påfallande
stabila. Eftersträvade ökningar har inte uppnåtts.
Diagram 1 Virkesförråd i Götaland (Södra Skogsägarnas verksamhetsberättelse 1991).
Skogsstatistiken tillåter inte en särredovisning av skogstillståndet för Södra Skogsägarnas verksamhetsområde.
Med ’Götaland’ får vi emellertid en hygglig uppskattning. Enligt riksskogstaxeringen
har virkesförråden i Götaland utvecklats som diagram 1 visar.
166