Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Regeringen hade redan 1965 tillsatt en utredning om den framtida skogspolitiken. Den fick
namnet ”Skogspolitiska utredningen” och presenterade sitt resultat först 1973. I utredningen, som
benämndes ”Mål och medel i skogspolitiken” utgick man ifrån att det fanns ett betydande överskott
av avverkningsbar skog i alla delar av landet. Man föreslog därför att frångå den gällande
uthållighetsprincipen och att överskottet skulle exploateras under en relativt kort period. Man
stödde sig i denna fråga på teorier om att det svenska virket redan om ett par decennier skulle
kunna vara utkonkurrerat av plaster och tropiska samt subtropiska trädslag. Skogspolitiken skulle
därför ha som mål att kraftigt öka avverkningarna för att under närmaste 20-årsperioden kunna
förse den expanderande skogsindustrin med virke. Man föreslår också en ny förenklad skogsvårdslag,
som inte skulle innehålla några avverkningsrestriktioner. Den här utredningen möttes
från nästan alla håll av stark kritik. Regeringen ansåg också att den var alltför djärv och bestämde
att direkt tillsätta en ny utredning.
Den nya utredningen lämnade 1975 ett delbetänkande ”Virkesbehov och virkestillgång” samt
1978 ett slutbetänkande, ”Skog för framtid”. Med undantag för ett förslag om att medel för
skogsvårdsåtgärder skulle avsättas på ett särskilt skogsvårdskonto följde regeringen i huvudsak
utredningens förslag .Den nya skogsvårdslagen blev en s k ramlag, vilket inte gjorde den särskilt
detaljerad. Mer preciserade bestämmelser infördes i stället i förordningen och i Skogsstyrelsens
föreskrifter. Lagstiftningen byggde på att varje åtgärdsenhet i skogsbruket skulle uppfylla lagens
minimikrav. Jämfört med tidigare lag slopades den tidigare målsättningen om ”tillfredsställande
ekonomiskt utbyte”. I stället fastslogs att man skulle sköta skogen så att den ”varaktigt gav hög
och värdefull avkastning”. I målsättningsparagrafen infördes också bestämmelsen att hänsyn
skulle tas till naturvårdens krav, vilket funnits som ett tillägg redan 1974. Andra nyheter i lagen
var att Skogsvårdsstyrelsen efter vissa grunder skulle kunna kräva avverkning av överårig skog
samt att röjningsplikt infördes. Den nya lagen kom att gälla från 1980.
Regeringen slår också fast i den nya skogspolitiken att skogsbruket i princip skall vara
självfinansierat Dock anser man att det fordras bland annat av regionalpolitiska skäl att staten
lämnar bidrag till vissa långsiktiga åtgärder. För att finansiera detta föreslås att skogsvårdsavgiften
skall höjas från 0,9 till 3 promille av skogens taxeringsvärde.
Redan 1983 föreslogs ytterligare skärpningar i skogsvårdslagen i syfte att trygga skogsindustrins
råvaruförsörjning . Förslagen innebar bl. a. skyldighet att avverka och därtill lag om inbetalning
på avverkningskonto. De här förslagen möttes av våldsamma reaktioner från skogsägarna och
deras organisationer. Det ordnades protestmöten över hela landet, där skogsägare samlats för att
inför inbjudna riksdagsledamöter och andra beslutsfattare påvisa orimligheterna i förslagen. De
starka reaktionerna uppfattades och i 1983 års tillägg till skogsvårdslagen utelämnades förslaget
om avverkningskonto. Förslagen i övrigt tillfogades däremot lagen.
Detaljregler skall styra – skogsägarna protesterar
De skogspolitiska utredningarna under 1970-talet såg storskogsbruket som modellen för skogspolitik
och skogsvårdslagstiftning. Vidare betraktade man skogsbruket nästan enbart som en bas
för den bland annat ur exportsynpunkt viktiga skogsindustrin. I tidigare nämnda kompletteringarna
till skogsvårdslagen 1983 infördes regler om minimiavverkning per brukningsenhet ,
gallringsskyldighet i yngre skog samt skyldighet att inneha skogsbruksplan. Genom att det var en
ramlag fick Skogsstyrelsen också fullmakt att utfärda detaljföreskrifter. Detta gjorde också
Skogsstyrelsen i form av föreskrifter och anvisningar m.m. I ett särskilt policybeslut fastställde
Skogsstyrelsens styrelse ett detaljerat uppföljningssystem. Framförallt med hjälp av Översiktlig
skogsinventering ( ÖSI ) skulle man få ett bättre underlag för uppföljning av att skogsägarna
skötte sina ålägganden både vad gäller skogsvården och avverkningarna.
Det är egentligen förvånande att inte de enskilda skogsägarna reagerade kraftigare än vad de
gjorde mot den detaljstyrning, som den nya skogspolitiken medförde. Det var särskilt anmärkningsvärt
när skogsägarna genom skogsvårdslagen skulle kunna tvingas till avverkning. I vilken
annan enskild näringsverksamhet kan man hitta motsvarande detaljstyrning? Det var egentligen
först när lagförslaget om avverkningskonto framlades, som skogsägarna satte hälarna i backen
ordentligt.
165